30 år och Toppik i 10 år – rakade allt. BEFRIELSEN!

Jag har följt denna sida sporadiskt sedan 17-18 års ålder så jag började märka vilken hand mina gener gett mig. Är idag 30 år och rakad, men vill berätta lite om min historia samt den enorma lättnaden JAG fick av att raka av mig håret (väl medveten om att vi alla är olika). 

I många delar av livet har jag gillat snabba och effektiva lösningar utan att riktigt fundera över långsiktiga konsekvenser. Så när jag hittade Toppik I tjugoårsåldern och såg vilken magi som kunde utföras blev jag såld och tittade inte bakåt. Slängde ut långsiktiga kurer genom fönstret – orka liksom.

Hade Toppik dygnet runt men började avvika från badande, fotbollsspel i spöregn, skidåkning, och massa annat kul. Men jag köpte det, även om det såklart påverkade mig och tyngde mig. Men vad gjorde man inte för att hålla uppe illusionen om mitt “fylliga” hår! 

De första 6-7 åren var Toppik 10 av 10, det gick knappt att se ens tätt framför spegeln. Men så efter ett tag började jag bli för tunnhårig även för toppik, jag tvättade av det alltmer sällan, och jag mådde dåligt när jag väl tvättade av det. Det gick så långt att jag kunde gå två månader utan att skölja ur det helt och hållet. Dels för att inte exponera mig själv mot faktumet att jag inte hade hår kvar, men dels för att det var en bättre approach när toppik knappt hade något att fästa på uppe på hjässan. På tal om kortsiktiga lösningar…

Jag lyckades i veckor slippa tänka på håret, men ibland kom det när jag minst anade det. Nedstämdhet, ängslighet, ja alla ni som är tunnhåriga vet känslan.

För ett år sedan gick jag in i väggen, ordentligt. Även om håret inte var den stora faktorn så var det säkerligen något som påverkade negativt. Under och efter sjukskrivningen så mådde jag ju såklart sämre, och det ledde till att mina tankar kring håret accelererade nästintill exponentiellt – och jag hamnade i tankespiraler som inte gick att bryta.

Jag har haft turen att ha föräldrar och en sambo som jag kunnat prata med. Detta har varit guld värt både före och efter min utbrändhet. Främst kopplat till mitt hår.

Men så förra veckan fick jag ett bakslag, och bestämde mig då i söndags att nu får det fan vara nog. Efter 10 år av levande dikterat utifrån mitt hår, eller brist på snarare, är det dags att vända på steken. Jag tvättade av min toppik för sista gången, satte på min trimmer, och rakade av skiten. LIVET!!!

Jag vet vilket sjukt stort steg detta kan vara, jag har själv nästan blivit förnärmad när nära och kära försiktigt föreslagit detta. Jag har varit nervös över mitt stora huvud, födelsemärket i nacken, you name it. Men såhär en vecka efteråt kan jag bara säga att den börda jag burit med mig längst i livet äntligen är borta. Jag kan slappna av när det regnar, jag kan slappna av när kollegor går bakom min rygg, när det blåser. Jag kan leva.

Skriver detta främst för att gjuta mod i er som redan har tankar på att raka av er håret istället för att slåss mot vad som i dagsläget är en dyr och svår motståndare. Skriver det även för att lyfta fram vikten av att prata med någon om ni mår dåligt pga håret – det hjälper.

Slutligen – nu har jag två, tre burkar toppik dark brown som jag inte vill ha kvar. Så om någon vill ha det som en gåva så är det bara att hojta i PM. Men mitt tips? Raka av det istället ?