Appropå…

Nej, genetiskt ser det mörkt ut, eventuella morbröder?

Jo, vi lever i en sjukt utseendefixerad värld, nyligen pratades det på TV om mörkhyade som använder blekmedel för att se ljusare ut. Vitare människor använder solkräm/solarie för att få latino solbrännan..

Märkeskläder ska det vara och prislappen är mindre relevant. Om man av misstag snubblar över nån sån där mode blogg där skribenten stolt visar upp det nyaste köpet, en väska från nån italiensk designer för bara 3495 kr ..”Jag kunde inte motstå…” Bedrövligt, men men..vi har ju i alla fall frihet *IRONI*

Men det är ett samhälle vi valt att leva i. Mer eller mindre. Man bör egentligen inte klaga utan snarare göra smarta val med kunskap i ryggen.

När det gäller håret så är den förvandlingen som sker i vissa fall riktigt brutal.

Du skyller på media, jag håller kanske delvis med, om vi fördjupar diskussionen – vad har media för intressen att förmedla denna bild tror du?

“Jag fick höra av honom att ca 50% procent av den manliga svenska befolkningen gick igenom en procedur på skallen!”

– vilken behandling syftade han på? Låter inte rimligt med 50% – din läkare är också ute och cyklar när det handlar om forskning inom håravfall. Jag läste någonstans att det är enklare att klona ett helt får än en ett organ (hårsäck)..

Visserligen kan det vara så att manliga håravfallet inte traditionellt sett har haft en stark forskarkultur delvis pga av att det inte anses som sjukdom/hälsorisk. Numera har många insett möjligheterna även på detta området och forskning bedrivs!! Går det långsamt? Kanske, men det tar lång tid från start till mål för att en ny produkt ska “hit the streets”.

whyatt wrote: Du skyller på media, jag håller kanske delvis med, om vi fördjupar diskussionen – vad har media för intressen att förmedla denna bild tror du?

Idag får man nog skilja lite på media och media. Är media en amerikansk nyhetskanal styrd helt och hållet av regeringen? Den regering som faktiskt blir hälsosammare i takt med att populationen i övrigt blir små, rädda, deprimerade, självmordsbenägna får.

Eller är media Sveriges Aftonbladet, som istället lever på att folk får allmän panik? Kontentan är nog ungefär densamma även om mediautloppet i Sverige är mer demokratiskt.

Man ska dock inte glömma varför komersialismen existerar, och hur oundvikligt det ändå har varit att vi hamnar där vi är. Reklam handlar i stor grad om att försöka få någon missnöjd för att dom inte har något dom egentligen behöver. Människor dedikerar hela sina liv åt att hitta dom mest kränkade och förnedrande sätten att förklara för andra människor att dessa är värdelösa utan deras produkter. Helt enkelt för att det är effektivt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Som individ tror jag det bästa sättet att tackla det idag är att inse att man är just en individ, som slutändan lever ett individuelt liv. Betyder inte att man måste leva som en ensamvarg för det, men någonstans måste man nog inse att det inte alltid kan vara “vi” nu för tiden utan allt oftare “jag”. Att som i det här fallet skylla sin utseendefixering på komersialismen är enormt inneffektivt och även till viss mån direkt felaktigt. Man kan ta kontroll över sitt eget liv helt enkelt. Dom som inte gör det har tyvärr för närvarande stor potential att “gallras ut”.

Själv har jag lagt ner ofantlig tid på att studera vad jag kallar “vardagspsykologi”, vilket inte riktigt är lika trivialt som det låter. Visst, där innefattas allt ifrån komersialismens påtvingade shönhetsmallar till 20 plussares idag “obligatoriska” Asien-resa, 100 plus sexpartners och minst 1 mille på banken vid 25. Men grunden handlar om något helt annat och är i stora drag baserad på kontroll. I korta drag pekar allt jag kommit fram till mycket mot Wayne Dire-teori, i och med att lösningen till nästan allt är att inse sin egen makt, och att allt man uplever och tänker och känner i livet är en summa av tidigare och pågåengde val och tankar. Att skylla ifrån sig (på komersialismen eller vad som helst) fungerar inte, och även ganska felaktigt. Första steget till att förändra sitt eget mönster är sedan att inse att tidigare och pågående livssituation var och är helt och hållet självvald. Viktigt att inte skämmas över den biten; och snarare inse att man inte längre vill göra samma val, eller inte längre ser livet på samma sätt som förr.

Det händer inte på en dag. Men man kan väl lugnt säga att det finns ett skäl att jag inte läser nyhetsflugor/mode/ser på dokusåpor idag. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt. Har med andra ord nått en punkt där det undermetveta tar mina tidigare medvetna val.

Man hamnar till slut också där utseende inte ger samma panikkänsla. Krasst man väl säga ungefär: Om jag trivs med hur jag ser ut så är det bra där. Och om jag inte trivs så förändrar jag det. Kan jag mot förmodan inte förändra det jag är missnöjd med lägger jag min tid på att förändra något annat; man kan inte få allt. Bara nästan allt. Exempel: Jag gillar inte mina tänder, och kommer därför justera en glugg samt bleka dessa. Exempel2: Jag gillar inte att tappa håret, men försvinner det har jag ändå mer att göra än jag kommer att hinna med under min livstid.

(Varning utfärdas, för vissa hatar att höra detta och det är ganska generaliserande)

Kan tillägga att jag anser att istället för att beklaga sig över komersialismen och över att folk mår dåligt i allmänhet borde man inse varför människor beklagar sig. Är det för att vi människor känner så mycket empati med varandra att vi vill alla andra människors bästa? Nä. Det handlar om att det är en enkel utväg, att frånsäga sig ansvar; vi säger helt enkelt att det är någon annans fel att vårat liv och våran självbild suger. Vilket, som sagt, är enormt ineffektivt och leder ingen vart.

Vänd på glaset istället. Genom att observera andras brister och förstå hur många människor som saknar kontroll över sitt eget liv har du en direkt fördel gentemot övriga populationen. Hoppas någon tänkte att dom “inte vill tävla, utan leva i harmoni”. Intressant att då från första början vilja vara både snyggare och rikare än genomsnittet.

Det blir otrolig rörigt när jag skriver sånt här. Jag har så fantastiskt mycket jag pysslat med och kommit fram till att när jag väl börjar skriva leder varje mening in på ett nytt område.

Grejen är att ju mer jag studerat ju mer har jag gapande observerat hur på pricken rätt det har varit när jag plötsligt sett andra människor och inte helt sällan vet precis varför dom mår dåligt/känner sig ohälsosamt rastlösa/eller inte får någon fart på livet.

Kan passa på att tillägga att åldersfixeringen är ett ganska svenskt fenomen. i dom allra flesta länder är fortfarande ålder = respekt. Tänkte faktiskt på det när Ed Belfour som 42 åring nu ställde sig i Leksandskassen. Det är mest vi svenskar som hakar upp oss på åldern; I NHL vore det en petitess.