Behöver lite tips.

Skrev här för ungefär två år sedan och det var senast jag försökte göra något åt mitt håravfall. Använde då rogaine i mina vikar för att försöka motverka avfallet – det hjälpte inte. Sedan dess har jag pendlat mellan hopplöshet och någon form av acceptans och börjar nu inse att det är dags för att göra ett sista ryck eller för att slutligen acceptera mitt öde och raka av mig skiten. Men okej, vi tar det från början…

…när jag var liten hade jag ett väldigt tjock hår. Det fick alltid tunnas ut när jag var hos frisören. Jag hade en ganska kort frisyr som inte alls passade mitt rätt avlånga huvud. I slutet av tonåren växte jag äntligen upp till man (förbannade min sena pubertet under många år men inser att den förmodligen räddat några år av mitt “vuxna” liv?) och sparade ut mitt hår till ett lockigt långt svall. Vilket visade sig vara ett lyckodrag. Ganska snart lärde jag mig vad långt hår, rätt attityd och en surfbräda kunde göra för motsatta könet. Jag festade, reste och träffade mängder av tjejer. Orosmoln börjar dock bildas på himmelen..

När jag var 22 år var första gången jag började fundera över mina stigande vikar. Eller steg dom? Inbillade jag mig? En tjej jag dejtade skämtade om dom. Jag skämtade bort det. Kanske skulle jag få lite vikar men aldrig skulle jag bli som min pappa (idag vid 60 inte flintis men ja, inte mycket hår kvar). Mina morbröder hade ju världens kalfuser, liksom min morfar och farfar. Livet gick vidare. Vikarna steg. Jag började använda keps och mössor. Det passade min stil och livet var en fest även om hårfästet var något som låg och gnagde. Vid ca. 25 var det riktigt allvarligt. Även om jag kunde dölja det med en lång lugg så var mina vikar påtagliga.

Någon gång där började med Rogaine och Kirkland. Använde det några år till 27 år. Märkte ingen skillnad och som student var det inte värt att lägga pengar på det.

Är nu 29 år. Det är inte längre bara vikarna som är märkbara utan börjar även tappa håret uppe på hjässan. Har inte längre långt hårt utan en kortare frisyr som jag så gått det går stylar för att dölja flikarna. Har vuxit upp och kan inte använda ex. keps på jobbet. Varje dag ger tanken på mitt försvinnande hår mig ångest. Framför allt är det, patetiskt nog, att jag ska tappa min popularitet hos det motsatta könet som skrämmer mig. Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är men inser att fullt exponera mitt hårlösa huvud förevigt kommer demaskera mig. Inser att jag varit lyckligt lottad som levt det liv jag levt men samtidigt skrämmer det mig att inte kunna ragga upp tjejer på regelbunden basis då det, tragiskt nog, är något jag vant mig vid de senaste tio åren.

Inser hur ytlig och löjlig jag är vilket också grämer mig. Vad är egentligen mina problem mot majoriteten i vår värld? Samtidigt kan det inte låta bli att hugga som en kniv i hjärtat att jag aldrig kommer få tillbaka mitt hårsvall eller ens i närheten av ett okej hår. Jag antar att jag har svårt att acceptera att jag börjar bli gammal. Att allt kanske bottnar i människans skräck inför det oundvikliga åldrandet. Döden.

Nåväl. Vad gör man åt saken? Efter att ha läst på forumet är det en lika stor skräck att bli helt besatt av mitt hår. Jag kommer inte krångla med laserkammar och hundra olika preparat. Kommer ej ta finasterid – om det skadar min potens så spelar det ingen roll om jag har hår eller är helt flintis. Jag är inte beredd att lägga några astronomiska summor på mitt hår. Men vad är enklast? Finns det något schampoo, eventuellt innehållandes minox som kan rädda mitt hår på hjässan ytterligare ett par år innan jag biter i det sura äpplet och tar och rakar mig? Förstår om inte många orkar läsa igenom detta, men var skönt att skriva av sig lite