- This topic has 72 replies, 25 voices, and was last updated 17 years, 9 months ago by
.
-
Vissa människor låter sitt håravfall leva loppan utan speciellt mycket huvudbry. Andra faller i bitar när de upptäcker begynnande vikar.
Vi reagerar alla olika och låter oss påverkas i varierande grad. Att “snöa in sig” på det här med håravfall kan verkligen generera negativa konsekvenser till den grad att det på allvar sätter livsgnista, motivation, glädje, förhoppningar etc. ur balans.
Jag har länge poängterat vikten av kunskap för att på effektivast sätt bromsa håravfall och inte ruinera sig på kuppen. Området “psykologi” i dessa sammanhang har visserligen belysts och diskuterats, men inte så grundligt som kanske behövs.
Vilka “stora” problem man än står inför är det mellan öronen som det mesta avgörs. Psyket spelar en otrolig stor roll i det nästintill allt vi gör. Det går även att vända på det och säga att psyket också spelar en stor roll i det vi inte gör.
Hur känner Du att håravfallet, än så länge har påverkat dig och hur tror du det kommer se ut i framtiden? Är du medveten om att du kan förbättra “hur du mår” på fler sätt än bara genom de fysiska produkterna?
-
Jag tänker på mitt håravfall varje dag, och jag kan ju säga att från åldern 16-18 som jag är idag, har håravfallet gett mig rent ut sagt ett helvete. Även om det är bättre idag än vad det var för 2 år sedan, jag kunde få allvarliga utbrott och slå isönder hela mitt rumm, jag ville inte gå till skolan, inte träffa några kompisar, heller inte gå på träningarna. Jag tror att det är svårt att acceptera när man är 16 år att man håller på att bli en man när man fortfarande är pojke och jag hade djupa deprissioner, till och med tankar på självmord…..Idag har jag en annan syn på det, kanske lite bättre, men inte för mycket iheller, jag har bestämmt mig för att leva och njuta så länge mitt håravfall inte går för långt och jag förmodligen kommer att isolera mig totalt, om 2 veckor åker jag utomlands för att studera i 3 år, så vi får se hur länge jag klarar mig där. Håravfallet har förstört mycket av min ungdom vilket är synd, ibland när jag läser om dem som är 23-25 år som skriver att dem är förstörda så tänker jag för mig själv vilka lyckans ostar, i alla fall fick dem ha hår på huvudet under sin ungdom….
Och jag tror inte att någonting kan förbättra hur jag mår förutom dem fysiska produkterna tyvär, jag bara är sån här….
Peace Tha Hair Guy :D
håravfallet påverkar mig hela tiden, 24/7. Krogen,fester och dylikt är helt uteslutet. Går numera inte utanför dörren utan keps. Enbart om jag ska träna.Håller inte på med fotboll längre (även om jag vill det så förbaskat mkt), eftersom det är omöjligt för mig att koncentrera mig. Plugga,studier tänker jag inte ens på numera. Jag tar inte tag i sakerna för jag vet inte min framtidsprognos håravfallsmässigt. Jag har visioner men kan inte upplfylla dom tack vare detta. att gå in för något nu är omöjligt. Vad händer tex om man är helt skallig i vinter??? Ja…ni förstår vad jag försöker säga.
Oron att tappa mer hår har övertaget.
just nu vet jag inte vad jag ska göra. Befinner mig i ett ingenmansland. Så länge håravfallet kan stabiliseras eller ge återväxt och ej förvärras eller eskaleratotalt, då är jag beredd att jobba på min situation, som jag gör nu men om det inte visar vara fallet då är det bokstavligt talat slut och kört för mig. Sluta babbla om att det finns terapeuter och psyokoterapi för detta. Sån här är jag och så här kommer jag alltid se på saken. Kan inte leva lyckligt när jag inte känner igen mig själv i spegeln.
Hade jag varit 30+ så visst. Nu är jag tio år yngre. Ungdomsåren är redan borta. För en gångs skull vill man känna sig som den åldern man är i. Inte 10-20 år äldre. Att bli uppfattad som den ålder man är i, inget annat. Tänk att klara av att konvsersera med jämnåriga tjejer igen. att få känna sig som “en i gänget” igen. Att få känna sig som den personen jag egentligen är.
superfrankie wrote: håravfallet påverkar mig hela tiden, 24/7. Krogen,fester och dylikt är helt uteslutet. Går numera inte utanför dörren utan keps. Enbart om jag ska träna.
Håller inte på med fotboll längre (även om jag vill det så förbaskat mkt), eftersom det är omöjligt för mig att koncentrera mig. Plugga,studier tänker jag inte ens på numera. Jag tar inte tag i sakerna för jag vet inte min framtidsprognos håravfallsmässigt. Jag har visioner men kan inte upplfylla dom tack vare detta. att gå in för något nu är omöjligt. Vad händer tex om man är helt skallig i vinter??? Ja…ni förstår vad jag försöker säga.
Oron att tappa mer hår har övertaget.
just nu vet jag inte vad jag ska göra. Befinner mig i ett ingenmansland. Så länge håravfallet kan stabiliseras eller ge återväxt och ej förvärras eller eskaleratotalt, då är jag beredd att jobba på min situation, som jag gör nu men om det inte visar vara fallet då är det bokstavligt talat slut och kört för mig. Sluta babbla om att det finns terapeuter och psyokoterapi för detta. Sån här är jag och så här kommer jag alltid se på saken. Kan inte leva lyckligt när jag inte känner igen mig själv i spegeln.
Hade jag varit 30+ så visst. Nu är jag tio år yngre. Ungdomsåren är redan borta. För en gångs skull vill man känna sig som den åldern man är i. Inte 10-20 år äldre. Att bli uppfattad som den ålder man är i, inget annat. Tänk att klara av att konvsersera med jämnåriga tjejer igen. att få känna sig som “en i gänget” igen. Att få känna sig som den personen jag egentligen är.
Det vi skrev påminner ganska mkt om varandra på ett sätt =)
Käre bror och Super frankie det är med sorgen i hjärtat jag här och nu känner ömsesidig lidelse med dig. Maktlösheten att inte kunna ” vara som alla andra”. Gå ut, leva livet, ta för sig, gå in med självförtroende what??!. Jag är 22 år käre bror, för mig är det ännu värre. Jag har slängt bort ytterligare 2 år av mitt liv. Om 2 år kanske du är helt återställd, om 2 år kanske du även är ännu mer sargad!. Det är det som är det läskiga med den här branschen, att leva med ovissheten!. Sorgen, maktlösheten, hjälplösheten just nu kan det bara beskrivas med ett enda ord, självmord!. Jag lever inte om 3-5 år om jag inte får en hårtransplantation. Kan tyvärr inte se mina kompisar som jag snart även förlorat, plugga, jobba, skaffa tjejer, bilda familj. Går inte då lever inte jag längre. Därför står nu mitt sista hopp till kirurgerna på New hair clinic. God bless me!. Mot skalligheten och vidare!.Ni kan glömma att man inte skulle bry sig om håravfall vid 30+, man vill inte se äldre ut än man är då heller, livet är inte slut vid 30. Man kommer aldrig acceptera det om man inte gör det på en gång.. har själv lidit av akne, håravfall, var smal som en räka innan jag började träna vid 23 årsåldern. lider fortfarande av otroligt fethy.men man kan ju inte låsa in sig för det. Life is hard.Massor av saker jag inte kan göra. Superfrankie nämnde några, krogen, kvinnor/tjejer, fester. Gömmer mig ständigt under en keps, vilket leder till märkliga konfontationer inomhus. T.ex. vid middagar då systern min drar hem nya pojkvänner för presentation. Dessutom hemlighåller jag det till stora delar, har inte exponerat min uttunnade hjässa på ett halvår för någon. Då gick det i alla fall att visa sig utan att håravfallet såg uppenbart ut, men nu tycks andra villkor gälla.Follica, Intercytex, Aderans, University Of Bonn, m.fl. känns verkligen som sista hoppet.
Denna dagliga terror har satt djupa spår för evigt. Snacka om att bli robbad på sin ungdom. Har länge känt mig om inte gammal, så åtminstone äldre än min faktiska ålder (24,5 nu) (även innan håravfallet satte igång), så på sätt och vis antar jag att det inte är annat än logiskt att jag tappar hår. Men man vill ju åtminstone ha en chans här i livet att uppleva någon form av ungdom.
Jag har en bild av hur jag på ålderns höst vid 70, 80 blickar tillbaka på mitt liv full av bitterhet och grämelse och nickande konstaterar hur ofullständigt det varit, hur mycket håravfallet sabbat eller hur mycket jag låtit det förstöra för mig, men vad annat kan man göra? Liv förresten, ett enda stort skämt har det varit. Inga relationer, inga vänner, total isolation, bara ett slags konstigt icke-existerande utan någon som helst bekräftelse eller respons.
Det enda i nu-läget som skulle kunna radera den bilden vore att göra slut på det i förebyggande syfte.
Tja, vad ska man säga. Kalla mig ytlig, självupptagen vad ni vill. Känns helt otänkbart att finnas till utan hår.
Just nu klamrar jag mig fast vid mitt komponerande/musicerande/gitarr-spel, mina promenader/löp-pass, böcker m.m. Det är en tröst. Att inte låta den annalkande skalligheten slå ut samtliga dagliga rutiner och på så vis upprätthålla någonting, jag vet inte vad. Arbetet funkar väl på liknande vis antar jag. Och det är ju också till stor del dess uppgift enligt mig, att det inte släpper fram negativa, depressiva tankar.
Sammanfattningsvis vill jag påstå att det finns (minst) tre (negativa) aspekter av håravfallet
1. Åldrandet. Att se och känna sig äldre än man egentligen är, vilket jag ändå alltid gjort. Känner mig riktigt gammal nu.
2. Estetiken. Ser kanske bra ut på åtskilliga, men vad fan. Visst vill vi ha hår på huvudet?
3. Självbilden. Att se sig i spegeln och undra vem utomjordingen som står där är.
Innan jag gjorde transplantation så tänkte jag väl på det när jag gick förbi speglar, skyltfönster, bilrutor mm. Skalpen lös igenom. Tyckte också att det var obehagligt att sitta ner när andra stod och såg ner på min skalp. Så lite fåfäng är man allt.Efter mina två hårtransplantationer så har det blivit bättre eller riktigt bra faktiskt. Uppfattar mig inte som direkt tunnhårig längre. Är nöjd.
Mitt resultat kan ses här:
mogabe wrote: Massor av saker jag inte kan göra. Superfrankie nämnde några, krogen, kvinnor/tjejer, fester. Gömmer mig ständigt under en keps, vilket leder till märkliga konfontationer inomhus. T.ex. vid middagar då systern min drar hem nya pojkvänner för presentation. Dessutom hemlighåller jag det till stora delar, har inte exponerat min uttunnade hjässa på ett halvår för någon. Då gick det i alla fall att visa sig utan att håravfallet såg uppenbart ut, men nu tycks andra villkor gälla.
Follica, Intercytex, Aderans, University Of Bonn, m.fl. känns verkligen som sista hoppet.
Denna dagliga terror har satt djupa spår för evigt. Snacka om att bli robbad på sin ungdom. Har länge känt mig om inte gammal, så åtminstone äldre än min faktiska ålder (24,5 nu) (även innan håravfallet satte igång), så på sätt och vis antar jag att det inte är annat än logiskt att jag tappar hår. Men man vill ju åtminstone ha en chans här i livet att uppleva någon form av ungdom.
Jag har en bild av hur jag på ålderns höst vid 70, 80 blickar tillbaka på mitt liv full av bitterhet och grämelse och nickande konstaterar hur ofullständigt det varit, hur mycket håravfallet sabbat eller hur mycket jag låtit det förstöra för mig, men vad annat kan man göra? Liv förresten, ett enda stort skämt har det varit. Inga relationer, inga vänner, total isolation, bara ett slags konstigt icke-existerande utan någon som helst bekräftelse eller respons.
Det enda i nu-läget som skulle kunna radera den bilden vore att göra slut på det i förebyggande syfte.
Tja, vad ska man säga. Kalla mig ytlig, självupptagen vad ni vill. Känns helt otänkbart att finnas till utan hår.
Just nu klamrar jag mig fast vid mitt komponerande/musicerande/gitarr-spel, mina promenader/löp-pass, böcker m.m. Det är en tröst. Att inte låta den annalkande skalligheten slå ut samtliga dagliga rutiner och på så vis upprätthålla någonting, jag vet inte vad. Arbetet funkar väl på liknande vis antar jag. Och det är ju också till stor del dess uppgift enligt mig, att det inte släpper fram negativa, depressiva tankar.
Sammanfattningsvis vill jag påstå att det finns (minst) tre (negativa) aspekter av håravfallet
1. Åldrandet. Att se och känna sig äldre än man egentligen är, vilket jag ändå alltid gjort. Känner mig riktigt gammal nu.
2. Estetiken. Ser kanske bra ut på åtskilliga, men vad fan. Visst vill vi ha hår på huvudet?
3. Självbilden. Att se sig i spegeln och undra vem utomjordingen som står där är.
Du är min idol!, jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Inte ett ord inte en mening kunde ha sagts bättre!. En klockren analys helt enkelt!. Din beskrivning fick verkligen mig att inse att man verkligen inte är ” psykiskt sjuk”.
Mogabe…du har samma syn på detta som jag. inte något som inte stämmer överens. Att du har en syster som tar hem pojkvänner för presentation…det måste suga nått enormt!!!Vilken tur att man inte har en syrra så man skulle få uppleva det själv.
Jag kan inget annat än lida djupt med dig. There are no words for this.
Jag har läst era berättelser och lider med er, samtidigt som jag själv lider över mitt håravfall..På något sätt känns det skönt att läsa att andra är i samma situation som mig själv, man tror ofta att man står där helt ensam att ha tappat håret och mår dåligt över det.
Började bli tunnhårig när jag var ca 19, är 27 nu och har tappat betydligt mer hår. Senaste 4-5 åren så känner jag precis som föregående talare skriver om att inte vilja gå ut på krogen, dejta tjejer mm mm.. När jag pratat med vänner och familj så säger de oftast att prova raka av allt. Jo tjena, jag provade en gång att ha 3mm på skallen och aldrig mer! Har aldrig känt mig så naken och obekväm.. Har flera ggr efter det klippt det väldigt kort, men känner efter varje gång att “detta är inte jag”!
Jag hade när jag var yngre väldigt kraftig akne, bölder i ansikte och på ryggen, bröstet mm som har gett stora bestående ärr på hela ovansidan av ryggen samt bröstet (dock inte i ansiktet) Självklart mådde jag dåligt över det då, isolerade mig, vågade inte dejta tjejer mm.. Men att tappa håret känns faktiskt ännu värre på något sätt. Man känner sig inte igen sig själv, och ser äldre ut än man är..
Summa summarum, känner igen mig i era berättelser och håller med att jag tänker på håret för det mesta men försööker att hitta styrkan i mig själv, faktiskt våga stå för den jag är även om det är tufft. Försöka hitta inspirationer, dvs personer som tappat men har livsglöden iaf.. Vissa som har längre hår trots det tappat bara för att de gillar att ha lite längre hår osv.. Försöker också tänka att en bra tjej bryr ju sig inte om man är tunnhårig eller inte. Men visst, det hade varit betydligt lättare att tappa när man är 35+ för då kanske man skulle ha lekt bort ungdomen lite mer så att säga.
drphil, vi två har en skrämmande lik historia att se bak på. Kraftig akne som ledde till isolation och omöjlighet att göra det som man ville i sin ungdom. Sen när det går över är man hoppfull inför framtiden att nu har man upplevt det värsta, men icke sa nicke. Då kom håravfallet direkt efter. Snacka om att inte kunna vila en endaste stund utan att gå och oroa sig för utseendet, speciellt i dessa känsliga år då mkt grundar sig på utseendet.Instämmer i att du säger att håravfallet är värre…faktum att det är svårbehandlat och att man ser så enormt mkt äldre ut är två anledningar.
En främsta egenskap är ju personligheten men då ska vi komma ihåg att det är svårt att vara “sig själv” när håret faller av plus att folk får säga vad de vill men för unga tjejer är det ingen hit att vara tunnhårig som kille i unga år. Denna ytliga värld..yeah whatever. Jag blir då inte förbannad. Jag har full förståelse för detta. Bara att försöka sätta sig in i kvinnokroppen. Vad söker man efter? En ung färsch kille med hårsvall eller en kille i samma ålder med tydliga tendenser på tunnhårighet som ser ut att vara 8 år äldre än sin biologiska ålder? Det vore konstigt om inte 20 åriga tjejer blir skrämmda av den synen. De vill ju knappast ha en gubbe till kille. Det skulle jag då heller inte vilja ha om jag var tjej. Skämt och sidå, men jag känner på sätt och vis att jag gör tjejer i utelivet en tjänst genom att inte vara där själv. En trött gubbe färre så att säga.
Kom ihåg att det finns inget här i världen som får dig att äldre ut än att ha tunnt hår.
Det är nästan fascinerande ur ett komiskt perspektiv vad mkt två bakågående vikar kan förändra hos ditt utseende. Då menar jag inte till det bättre men det har ni nog listat ut själva.
Suck suck suck när ska denna bubbla ta slut?. Ytterligare en helg utan fest, tjejer och umgänge. Blir så less på det!/ 42 åring.Asså, för mig har håravfall varit en dryg del av livet, absolut. Men i stora drag har det dock fått stå till svars för andra brister; ett riktat utlopp av negativ energi. Säkerligen otroligt vanligt att det är precis så, men det speciella i mitt fall är att jag är en onödigt analytisk människa och därför onödigt medveten om att så är fallet. Det är nog mindre vanligt. Men med det sagt, det drygaste med håravfall är egentligen att det fungerar som rynkor eller andra ålderstecken; inte ett plötsligt steg när det infinner sig och man måste acceptera situationen, utan lite, lite i taget.Jag har så förbaskat utstuderade planer för att inom loppet av ett år ha ett liv jag inte riktigt känner att jag har eller har haft på några år (är typ ett år in i processen), och jag lyckas förvånansvärt bra med att upprätthålla den planen. Sett till situationen är det jag avklarat senaste halvåret objektivt fantastiskt. Problemet med håravfall i mitt fall är upplägget; Håravfall stannar aldrig av, rushar aldrig snabbt, utan smyger hela tiden. Det är dag efter dag av “lite sämre”, vilket totalt motarbetar precis dom mål jag jobbar mot. Så på det sättet är håravfall för tillfället bland det värsta jag kan drabbas av, just tack vare att det inte är “svart eller vitt”; det går sakta sakta från ena sidan till den sämre.
Dojjenr1, du är knappast psykiskt sjuk. Dock så rekommenderar jag verkligen ingen att hantera sitt håravfall på det vis jag gjort, dvs. dra sig tillbaka till ett mörkt rum långt från all aktivitet och verklighet. Å andra sidan kan jag heller inte klämma i med något hurtfriskt “det ordnar sig”, “kom över det”, “det sitter inte i håret”, “det är bara att bita ihop och gå vidare” eller dylika “snusförnuftigheter?”Kul att vara någons idol, har jag aldrig varit förr (mig veterligt). Önskar bara det kunde vara som gitarrist eller musiker/kompositör och inte håravfallsanalytiker/psykolog. (skulle nehövt en smilies här, men vet inte hur man gör)
Hur kan det komma sig att vissa drar sig tillbaka pga av håravfall och andra inte bryr sig nämnvärt? Är det så enkelt som att “alla är olika?” Vissa människor accepterar det, andra bryter samman.Det känns som om håravfallsprocessen, hos vissa individer, blir början på en serie negativa spiraler där alltifrån socialisering till karriär sätts på spel. När reaktionerna blir så omfattande undrar jag om det inte finns STARKA INDIKATIONER på att liknande utveckling kunde skett även om inte håravfallet var närvarande?
- You must be logged in to reply to this topic.