Hur tidigt kan det börja?

Hur tidigt kan manligt håravfall börja? Är pubertetsstarten den absoluta nedre gränsen, eller kan det i extrema fall starta ännu tidigare? Innebär (relativt) tunt hår och högt hårfäste hos pojkar (ca 7-12 år) ökad risk för att de ska drabbas av manligt håravfall tidigt? Satte jag någon slags rekord när jag började tappa håret vid 13? Det skulle vara intressant att höra om andras erfarenheter av mycket tidigt manligt håravfall.

Jag är 40 idag och drabbades alltså av manligt håravfall mycket tidigt. Jag hade tunt hår och högt hårfäste redan som barn, men före tonåren låg det inom det normala. När jag var 13 började mitt hår synligt förändras. Håret på hjässan blev snabbt tunnare. Mitt redan rätt höga hårfäste började röra sig uppåt, och fenomenet med hårlösa vikar ovanför tinningarna var ett faktum före min 14:de födelsedag. Sedan gick det undan.

Vid tidpunkten för min 15:de födelsedag syntes skinnet genom håret över i princip hela hjässan. När jag fyllde 16 var jag i princip kal, med hår kvar bara i nacken och sidorna. Där är det dock tjockt än idag.

Hur såg det då ut i min släkt? Både mamma och pappa har/hade många bröder, men bara de på mammas sida var lite tunnhåriga, men ingen av dem kal på hjässan. Min storebror har tjockt hår, blev lite tunnare först efter att han fyllt 30.

Bortsett från håravfallet, så var jag en rätt normal kille, fullt frisk och sportade mycket. Utseendemässigt hade jag ett runt, pojkaktigt ansikte, var smal och ganska kort. Jag hade mellanblont, rakt hår. Paradoxalt nog såg jag nog yngre ut än min verkliga ålder, bortsett från tunnhårigheten/flinten. Puberteten kom ungefär samtidigt som för andra pojkar, om inte rentav lite senare. Min bedömning är att det var precis i pubertetsstarten som håret började rasa av.

Mina känslor kring att tappa håret var förstås väldigt negativa, men det tog inte livsgnistan ur mig. Jag minns att både jag och mamma var lättade efter ett läkarbesök, där doktorn försäkrade att jag var fullt frisk och att håravfallet inte berodde på att jag hade någon sjukdom. Läkaren klassificerade det, helt korrekt, som manligt håravfall. Jag var då 14.

Värst var det, liksom jag hört andra unga med håravfall beskriva, när andra kommenterade det. Min farfar (tjockhårig med hårfäste nästan nere vid ögonbrynen, upplevde jag det som i alla fall) var nog den mest okänslige när det gällde detta. Han brukade alltid kommentera det, gärna samtidigt som han drog mig lite på skoj i örat och i mina nacktofsar, och gav mig en klapp på baken. Jag kan inte säga att det gjorde mig deprimerad, men det hettade bra om kinderna och jag önskade förstås att han hållit tyst, särskilt om det fanns andra i närheten som såg och hörde.

Min kala/kalnande tonårshjässa blev en realitet som jag rättså snabbt vande mig vid. Jag fortsatte leva ungefär som tidigare, fastän jag brukade bära keps eller mössa när så var möjligt. Inga medel fanns på den tiden, och jag hade nog ändå varit för ung för att få använda dem även om de funnits.

Efter tonåren kan jag säga att mitt (avsaknade) hår blivit alltmer en icke-fråga för mig personligen, även om jag har full respekt för att det inte är så för andra. Det är tråkigt att håravfall tar livsglädjen från så många, men glädjande att det går framåt på behandlingsfronten.