Kristoffers håravfallshistoria.

Har läst en tid på detta forum nu och har även postat några inlägg. Jag vill nu dela med mig av min historia..

Första gången jag märkte att jag började tappa håret var som 18åring. Tiden efter det skulle jag vilja säga var svår, kollade mig ofta i spegeln och så vidare.. inbillade mig att det blev bättre efter att jag började massera skallen (hade även ett antal andra “alternativa lösningar”) på kvällarna och så. Och vissa dagar trodde jag att jag bara inbillade mig att jag tappade håret medan jag andra dagar trodde jag skulle bli helt flint innan jag hunnit fylla 20år. Och så gick det en tid då jag bar keps och försökte dölja min begynnande “munkfrilla” (När jag inte bar keps så fixade jag oftast till frisyren så att folk inte skulle tro att jag ofrivilligt börjat konvertera till munk).

Just det, ska också säga att jag alltid haft tunnt hår i jämförelse till mina jämnåriga. Fick höra det ett antal gånger som ännu yngre att jag var tunnhårig och hade högt hårfäste med mera.

Hursomhelst så gick det då en tid från att jag misstänkte att någonting inte stod helt rätt till med mitt hår till att jag fick det bekräftat. Sommaren förra året (Inte långt före jag skulle fylla 19 om jag inte minns fel) så bestämde jag mig för att raka av håret med hårtrimmer (utan munstycke). En kompis gjorde det på mig. Just då han rakade håret på mig så reagerade han inte på att jag börjat tappa håret och när jag själv kollade i spegeln strax efter “friseringen” så tyckte jag håret såg helt normalt ut faktiskt. (Vill också säga att jag är nöjd med att jag rakade huvudet) Senare så kollade jag dock, som jag gjort tidigare också, in min nya frisyr med hjälp av 2 speglar och såg då att håret minsann började tunnas ut på hjässan. Vikarna var dock svårare att avgöra då jag alltid haft högt hårfäste och om jag får säga det själv “naturliga vikar”. Senare fick jag även detta bekräftat av samma bekant när vi var på gymmet. Stod under en lampa och min bekant undrade om jag började få “helikopterplatta”. Jag kännde mig “träffad”, frågade honom om det syntes bra osv. Tror han svarade att man bara såg det när jag stod under lyset. Men min ofrivilliga “asfaltering” på skallen var nu ett ännu större faktum.

Till slut tog jag steget och gick med min mamma till en dermatolog (hudläkare) där jag fick det hela bekräftat. Jag höll på att börja tappa håret. Jag skulle bli en av personerna som går under benämningen “flintis” eller “flintskallen”. Känndes hårt. Men jag är nöjd att jag till slut samlade mod och besökte en hudläkare. Innan det velade jag mellan om jag ska gå eller inte. försöka kämpa eller bara “låta det vara”. Försökte intala mig att det inte är så viktigt och så vidare. Men eftersom jag tänkte så mycket på det så måste det ju varit viktigt för mig. Nu har jag dock börjat få, om än fast jag fortfarande lider av det, lite perspektiv på det hela och känner att det är inte “hela världen” att tappa håret.

Vill också nämna att jag förändrat en del saker dom senaste åren. Håravfallet skulle jag tro var en ganska stor anledning till detta. När jag säger förändring så menar jag att jag börjat ta hand om mig på ett bättre sätt, bättre sömnvanor mindre stress, bättre kost och så vidare. (vi får se hur länge detta håller..försöker samtidigt inte glömma bort att ha kul även om det blivit lite så). Tror att detta fått en positiv effekt, eller inbillar mig det i alla fall.. Vill också nämna att jag inte behandlar håravfallet med “mediciner” för tillfället förutom då kosttillskott och så vidare.

I min släkt så är min pappa nästan helt flint. Har sett en tavla på min farfar och på den var han helt flint. Min farmor har “normalt” hår.

På min mammas sida så har först och främst min mamma ganska tunnt hår. Min morfar hade tjockt hår och vad jag sett på foton så hade han inte ens börjat tappa håret som pensionär. Min mormor hade även hon ganska tjockt hår. Lustigt också att min morfar var hudläkare och behandlade enligt min mormor folk med håravfall.

Till slut vill jag också nämna att jag är nöjd att jag börjat vänja mig vid min begynnande “munkfrilla”. Åker buss, umgås med folk, går på stan, allt med den lilla begynnande flinten fullt synlig för omgivningen. Som tur är så tror jag inte så många lägger märke till det.

aja detta är alltså min håravfalls-historia. hoppas ni förstår alla mina formuleringar och så vidare. Vill också ännu en gång (har gjort detta i tidigare inlägg också) tacka för en bra “sida”.

/ Kristoffer