Livet är mer än bara hår

Mitt håravfall började när jag var 17 år, är 18 nu. Man ska kollar sig i spegeln och märker dom där vikarna och hårets livskraft gliser sakta men säkert bort dag efter dag och man tänker till sig själv ”åh nej, det här är kan inte hända mig”. Många går in i ett så kallat chocktillstånd. Man går runt och oroar sig över det och det går över till stress och så vidare. Vänner och kära kanske säger ”äh va inte löjlig är du en tjej eller? sluta fjanta dig”. Men när man har sitt älskade hår så är det mer en bara hår. Det är ens signatur. Håret är en del av dig och du är en del av håret. Nästan som en familjemedlem skulle jag säga. Jag hade en rejäl lejonman till kaluffs innan allt började, visste knappt vad ordet håravfall betydde åh så lycklig ovettande jag var om vad som skulle komma. Nu är inte mitt håravfall rejält men det börjas synas att jag inte är lika tjockhårig som jag en gång var.

Dom första månaderna är värst, vissa får till och med självmordstankar av det, vissa kan inte synas utan keps till och med för sina familjemedlemmar. Nu är jag bara 18 iförsig men livet är fan så mycket mer än lite hårhelvete på huvudet. Vår tid på denna jord är begränsad och sen när man väl är död så kvittar det ifall man hade hår på huvudet eller inte. Många år framöver så kommer ingen kommer komma ihåg varken dig eller att du var flint många år efter din tid över så jag säger lev i nuet istället. Varför ska du låta något jävla håravfall kontrollera ditt humör eller vad du kan skapa för chanser här i livet. Man tror att alla bryr sig över att man har håravfall men ärligt talat ingen bryr sig och varför skulle dom? Alla människor är ändå så upptagna med sig själva. Kan grovt hålla med om att det är jävligt fittigt att man skickar rymdfarkostrar och tänker bosätta mars men man kan inte uppfinna något jävla ”botemedel” så att hårstårna stannar på huvudet permanent.

Efter ett tag med håravfall så blir det bättre, man slutar bry sig till slut. Man tänker till sig själv ”ähh vad fan, vem fan bryr sig egentligen” när man står framför spegeln. Man lär sig att acceptera det till slut. En vis man sa till mig en gång ”ifall du oroar dig över något och det inte kan lösas inom två veckor så är det inte värt att oroa sig över, varför oroa sig över något man inte kan förhindra eller göra något åt?”

Livet är kort och det är definitivt för kort för att gå runt och vara orolig hela tiden över vad andra/tycker tänker om dig. Lev ditt liv och lev ett liv som du är stolt över, och låt inte såna hära små skitgrejer få dig att tvivla dig på själv och vad du kan avklara. I slutändan spelar det ingen roll ändå.