Min historia

Inledningsvis bör påpekas att jag inte på något sätt ens har en endaste liten atom i min kropp som är akademiskt kvalificerad att vägleda och rådge personer i din sits och med din bakgrund, detta kan medföra att jag kan tolkas som något rå eller okänslig, men vänligen förstå att jag absolut inte menar något illa utan istället, baserat på verkliga erfarenheter, tror mig (i alla fall delvis) förstå din nuvarande sits och framförallt hoppas kunna pinpointa dig mot ljuset.

Jag är nu 22 år, mitt håravfall la jag märke till första gången när jag var ungefär 19-20 i samband med att det tog slut med min tjej. Jag tror dock inte att det är det som utlöste håravfallet.

Omvälvande period i livet för många och också en tid då de första tendenserna till genetiskt håravfall visar sig hos många unga män.

Jag tror dock inte att det är det som utlöste håravfallet.

Något mer du vill berätta som kan spela in? Känn dig inte tvungen.

Jag har mått fruktansvärt dåligt över mitt håravfall och varit inlagd på psykiatrisk intensivvårdsavdelning i ett par veckor februari 2014 då jag hamnade i en svår depression när jag upptäckte att håret började ramla. Jag tror inte att det var enbart håravfallet som orsakade depressionen, det utlöstes kanske av det men i grund och botten har jag väl ett dåligt självförtroende som försämrades ytterligare.

Håravfall gör ju initialt sett inga underverk för det s.k. självförtroendet, men i min värld rör det sig om ett ytligt självförtroende som tack och lov minskar i relevans i takt med att åldern stiger. Detta ytliga självförtroende är inte alls fel att ha om man använder det i “fredliga syften” men dess relevans för ett lyckligt liv är kraftigt överdrivet. Som tur är handlar livet om personlig utveckling och innehåller många bitar man kan välja att jobba på, som i sin tur stärker det verkliga självförtroendet..så du kan välja att betrakta denna “svacka” som din språngbräda mot ett sundare synsätt på livet, allt du behöver göra är att programmera om vissa delar av din källkod.

Sedan dess har jag ätit antidepressiv medicin och mår upp och ner, ibland mår jag bra i ett par veckor och sedan går det ner igen, men självklart tänker jag på håret flera gånger varje dag.

Lyssna alltid på din läkare, i synnerhet när det gäller medicinering. Personligen, sett i bakspegeln, har jag haft några stycken mörka djupdyk men aldrig någonsin övervägt medicinering. Inte för att medicinering inte har en plats, för det har den absolut, men snarare för att den överutskrivs för alla tänkbara psykiska obalanser i tid och otid. Tänk om man istället kunde erbjuda människor

att använda de verktyg som redan finns, istället för att påtvinga ett kemiskt koppel.

Har du familj och/eller vänner som du kan prata med och som kan stötta dig?

Har du och dina läkare någon långtidsplan för din rehabilitering?

Jag har läst om alla metoder dom finns och har provat Regaine ett litet tag men det började svida i hårbotten när jag använde det så jag slutade.

Okey, inte hela världen. Ditt hår står inte och faller beroende på minoxidil.

Frisören har jag inte besökt på säkert två år utan jag har klippt mig själv och går nästan alltid med keps, därav min bleka panna på bilden nedan.

Då du inte har någon förtunning kring virveln så förstår jag inte riktigt varför du väljer att kepsa dig? Sure att hårlinjen inte är spikrak, men du har ju trots allt en hel del hår på hjässan. Har du provat att använda nåt typ hårfiber i fronten och sen stylat håret så att du döljer håravfallet maximalt?

Som er andra scannar jag alltid av andra män och killars hårlinjer på stan, uteställen m.m.

Jag har gått från att glo på schysta kalufser och snyfta varför jag själv inte föddes med helt perfekta hårgener, till att uppriktigt känna tacksamhet för ALLT det jag faktiskt föddes med (och har) och att jag i detta “nu” slipper uppleva mycket skit som tyvärr många av våra medmänniskor runt om i världen sitter fast i.

Så när demonerna i huvudet vill ta med dig på ångest berg- och dalbanan, försök då påminn dig själv om att när du snyftar åt att en och annan hårsäck på ditt huvud går i förtidspension (I know the feeling!) så får människor runt om på jorden, i samma sekund, besked om cancer, förolyckas i trafiken, rånmördas, våldtas, skändas, letar mat, sover i kyla osv osv osv..jag försöker inte ge dig dåligt samvete..däremot försöker jag få upp kontrastprincipen till ytan, för den hjälpte mig när jag själv befann mig där du är nu…och den går att applicera på sig själv i många olika situationer, inte bara i hårfrågor.

Jag har inte tappat JÄTTEmycket hår, men vikarna har gått upp en rejäl bit men jag tycker inte det blivit mycket tunnare på hjässan.

Allt kan ju hända över tid, men just nu är det ett bra tecken värt att glädjas åt. Om du hade varit 22 år med tydliga tendenser till måne så hade också möjligheterna sett annorlunda (sämre) ut.

Min farsa är väl en Norwood 4 ungefär, hans far likaså. Min morfar är Norwood 1 med supertjockt hår och yttepyttesmå vikar.

Du verkar ha ärvt din faders hårförutsättningar eller i alla fall mest influerats av hans sida. Vi

säger att du är på väg mot nw4, gradvis under x antal år. Om du har skapligt med donorhår i nacken och sidorna kan definitivt 2 ingrepp ge dig tillräckligt med hår för att du inte skall se speciellt tunnhårig ut. Faktum är att när sådana ingrepp kan bli aktuella för dig (i såfall efter 30) så har en stor andel av dina jämnåriga börjat tappa hår och den sociala acceptansen för håravfall i din krets är därför mycket mer utpräglad.

Min tvillingbrorsa har inte tappat något hår över huvud taget vilket jag tycker är konstigt, hans hårkvalité är dock mer sträv medan min är lite mer “normal”.

Tvåäggs?

Jag har dock haft problem med svamp i hårbotten vilket kanske har påskyndat håravfallet.

Hmm..jag förstår. Har du några andra hälsoproblem? Har du medicinerats förut? Hur mår magen? Knaprat mycket antibiotika?

Om ett par månader flyttar jag till en annan stad för att börja plugga och det hade varit så sköntsluta tänka på håret dag ut och dag in, det har förstört två år av mitt liv och jag vill verkligen inte att det ska förstöra ett till. Jag vill släppa det här och gå vidare.

Två mycket bra initiativ! Men bara så vi är på det klara med följande…du har låtit ditt håravfall förstöra två år av ditt liv. Varför är detta viktigt att förstå? Jo därför att det också är du som besitter kraften att göra kommande två åren riktigt bra!

Det jag är mest rädd för rörande håret är helt enkelt tankarna att jag aldrig kommer tycka om mig själv

Märker du hur du kopplar ihop det ytliga attributet ‘hår’ med den interna känslan ‘tycka om’ (kärlek) ?? De två är verkligen varandras motsatser. Vill du att motorn i ditt liv skall vara egot eller själen?

att mina kompisar inte kommer tycka om mig

Bekant, kompis, vän, själsfrände. Det finns många olika typer av relationer och benämningar och man kan inte förvänta sig kärlek ifrån alla..däremot kan man prioritera att själva sända ut kärlek, i synnerhet till de som behöver den mest. Återigen, du verkar fokusera mycket att bli tilldelad bekräftelse från omvärlden..kan du istället provat att sända ut bekräftelse till omvärlden?

Och förresten, dina kompisars åsikter om dig har inget med håret att göra, vad de dock kan tycka är tråkigt är om du isolerar dig och går ner dig för att du tappar hår..eller hur?!

och att jag aldrig kommer få nån flickvän igen.

Precis som du själv är inne på så verkar din “håravfallsfobi” snarare vara en ventil ur vilken osäkerhetens- och förvirringens ånga pyser, än själva grundorsaken. Det fina i kråksången är dock att om du lär dig hantera och marginalisera hårångesten, ja då har du detta verktyg i lådan inför framtida situationer. Ungefär som i ett dataspel där man kan förbättra sina odds att klara banan bara man vet hur man skall förflytta sig. Samma gäller i livet.

Vad gäller flickvänner..så finns det ingen korrelation mellan håravfall och celibat..om du inte väljer det själv genom negativ inställning och bristande självkänsla…men det kommer du inte att göra för du är på väg att växa som individ.

Nu känner jag att jag inte orkar gömma mitt hår längre utan måste gå till en frisör och se om de har nån vettig frisyr som inte ser för illa ut.

Helt rätt steg! Jag kommer ihåg en gång för några år sedan när jag mådde som sämst över mitt hår. Jag vet inte hur det gick till, men jag var stressad på morgonen och glömde helt enkelt av hjässan för en stund. Plötsligt hade dagen gått och jag insåg väl i hemmets lugna vrå att jag svansat runt en hel dag ostylad och tunnhårig! Fan tänkte jag, det gick ju. Himlen föll inte ner. Jag fick noll kommentarer. Livet fungerade ändå!!!!!!! Det var liksom som det yttersta beviset, i synnerhet när jag i samband med insikten kände hur ett lugn kom krypande som, ta i trä, fortfarande är med mig

Slutligen vill jag påminna dig om att du besitter något som många människor skulle betala hutlösa summor för. Du besitter något som är värt oerhört mycket mer än den stabilaste av kalufser. Du är ung. Som om inte det räcker är du ung i ett i-land.

Var deprimerad och tvungen att raka bort håret. Såg mig i spegeln och började nästan gråta.

Gick ut och fick bara positiva svar och många fina blickar från kvinnor. Raka motsatsen av vad jag trodde att jag skulle få.

Jag tror att det är dom mörka ögonbrynen och dom mörka ögonen som hjälper mig lite. Kvinnorna brukar kommentera dom, fick inte sådana kommentarer innan jag blev skallig.

Enda tråkiga grejen är att man måste raka huvudet ofta. Skulle vara skönt om man kunde göra något som stoppade håret från att växa. (Eller bättre, få allt att växa ut igen xD)