- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 12 years ago by
.
-
Träffade en tjej för två veckor sedan på krogen som jag kände att det klickade med (fruktansvärt snygg och intelligent). Hon tyckte att jag såg ut som 25 (hon själv är 21). Jag är 31. Slutade hemma hos henne, vaknade på morgonen och gick direkt in till toan och fixade håret, hatar att vakna upp hos någon där jag inte har mitt “hårfix”. Dolde med nöd och näppe det värsta av min skalle. Det är min front som är svårt attackerad av håravfall, framför allt det senaste året. Vi snackade på morgonen, och både jag och hon ville träffas igen.
Väl hemma några dagar senare framför spegeln så ledsnar jag på synen. Jag går och köper en trimmer och rakar mig. Resultet är panik upphöjt till 2. Jag ser att jag faktiskt är rejält tunn över hela huvudet på toppen. Jag visste väl detta redan, men vid rakat tillstånd så ser man det VÄLDIGT tydligt. Jag har typ ingen hårlinje i fronten. Dom där 25 åren hon tyckte jag såg ut som , såg jag förvandlas till 45…..ångrar mig djupt…
Sedan dess har hon hört av sig massor av gånger och frågat om jag vill ses. Jag har sagt att jag är upptagen (diverse påhittade orsaker). Jag har gått till jobbet i keps varje dag sedan dess. Kollegorna undrar vad det är frågan om med kepsprylen. Och jag har väl mer eller mindre förklarat, men vägrat att visa eländet. Vilket bara i sig bygger upp något….oerhört korkad. Jag är helt enkelt rädd för kommentarerna.
Jag vet att jag tidigare har setts som en attraktiv person och har ofta fått höra att jag ser bra ut (sånt här man bara kan skriva på ett anonymt forum
)Men tillbaka till tjejen, det känns naturligtvis förjävligt att man träffat någon som man fastnade för, och vill träffa, men inte träffar på grund av detta. Hon kommer ju glida mig ur händerna om jag fortsätter såhär. Men om jag träffar henne så kommer hon att få se en helt annan person en den killen som stod och hängde vid en vägg på den där klubben.
Jag känner att det känns extra känsligt när hon är såpass mkt yngre än mig detta med håret….
Äldre brudar hade väl kanske haft mer förståelse för skiten…
-
Tja.
På vilket sätt vill du ha henne?
Jag tolkar det du skriver som att det är mer än köttsliga lustar, right?
Om så är fallet måste jag ställa dig frågan, VAD är problemet?
Visst, jag förstår ditt perspektiv, men försök nu förstå mitt.
Om hon vänder på klacken för att du har klippt dig kort och ser mer tunnhårig ut, är det då inte lika bra? Som sagt, jag köper ditt resonemang om det hela endast rör sig tillfällig fysisk attraktion, men om hon är nåt att ha kommer hon INTE att döma dig så hårt att hon vänder blickarna elsewhere bara för hårets skull. Däremot kan hon göra det pga dina ursäkter om det fortgår länge nog – så greppa för tusan telefonen och kör, låt inte manlig fåfänga få komma emellan, skiter det sig så vet du iaf att det är hos HENNE problemet ligger och inte dig..
Ta en bild och ladda upp om du vill få mer konkreta tips.
Massor av lycka till *spark i röven* 😀
Tack för svaret och tack för lyckosparken!Du har givetvis helt rätt i det du skriver. Och jag vet ju även jag att om hon skulle ha något problem med detta så är det hos henne det problemet ligger. MEN det känns lite som att detta kommer vara kvitto hur stort hinder en kortklippt tunnhårig skalle är. Det är ju dock så att jag aldrig någonsin skulle vilja ha någon som dömde ut mig på grund av detta.
Sedan så är det ju så att detta handlar om hurvida man blir bortsållad vid första anblick eller inte, och det kan man ju bli även av en person som hade kunnat vara helt fine om man tappade håret under ett förhållande. Jag vet inte hur detta hade slagit på min självbild och självförtroende…
Då jag har varit singel i ett år, så vet jag vilken vidrig människa man kan känna sig som när man sitter och ratar bort människor för det ena och andra på diverse nätdejtingsidor/appar m.m.
Något positivt i det hela är att jag egentligen inte har något problem i att vara rakad, om det hade varit så att även fronten hade haft en någorlunda tydlig hårlinje…
Men som sagt du har ju helt rätt i det du skriver. Jag ogillar skarpt att jag någonstans är ett offer för mediala bilder och föreställningar på hur man “skall” se ut. Men jag är tyvärr inte riktigt där ännu, där jag kan börja “leka” självförtroende…Men jag vänjer mig lite lite lite varje gång jag besöker spegeln.
MEN det känns lite som att detta kommer vara kvitto hur stort hinder en kortklippt tunnhårig skalle är.
Någonstans blir det ju det hindret man gör det till? Det är en falsk föreställning att självförtroende sitter i håret, men om man väljer att tro på den illusionen så kommer merparten av töserna därute att se det instantly. Jag påstår inte att det underlättar att vara skallig, men det behöver inte försvåra speciellt mycket, i synnerhet inte om man har (eller jobbar på) andra bitar som väger upp (klädstil, muskelmassa etc)…men försök framförallt kompensera med hjärta!
Om din ambition är att ta dig dit, där du medvetet bryter utseendefixeringens hypnos, så har du nu ett utsökt tillfälle coming up.
BROFIST GOT DAMN IT!
Tack whyatt!Det du skriver är insiktsfullt och ren sanning! Som sagt jag trivs ganska bra i rakat, men kommer aldrig att kunna identifiera mig med en framtida hästsko på skallen.
Jag gjorde nyss en konsultation om eventuell HT via nätet och fick svaret att nackhåret är försvagat – så kallat retrograde alopecia, och att det begränsar mitt givarområde. Lite där och då insåg jag att jag inte pallar med att fighta mitt håravfall genom hårtransplantationer med hår som kanske inte kommer att räcka till. Så det kommer liksom vara “jag” i framtiden att vara rakad.
Jag vill bara så gärna känna mig snygg när jag ser mig i spegeln igen. Sneglar lite på SMP men är osäker på hur bra det egentligen blir. Jag vill bara sluta att tänka på detta nu.
Men ja, det största problemet sitter i skallen och inte utanför!
BROFIST RIGHT BACK AT YA!
- You must be logged in to reply to this topic.