- This topic has 4 replies, 3 voices, and was last updated 18 years, 7 months ago by
.
-
Jag vill börja med att rikta ett tack till skaparna av den här sajten, den fyller ett tomrum på ett revolutionerande sätt! Här är man bland vänner, och kunskaperna är höga. Det är storartat!
Att vara man i dag är tamejfan inte lätt. De skönhetsideal som oavbrutet förmedlas i vårt bildrusiga samhälle drabbar inte bara unga kvinnor – den drabbar i minst lika hög grad alla män, men med den skillnaden att en man inte får bry sig om sitt utseende, det anses inte manligt.
Det är min bestämda uppfattning att det manliga släktet i tjugoårsåldern genomgår en skoningslös och brutal differentiering av både sexuell och social natur: somliga tappar håret, andra gör det inte. För många män, jag skulle våga påstå de flesta, är detta ett trauma, som påverkar våra liv i större utsträckning än vad forskningen känner till. Jag föreställer mig att det var annorlunda förr i tiden, då samhället inte var lika medialiserat som i dag, men det förändrar inte situationen förr oss. Att tappa håret är en dom. Den är obönhörlig. Du vet vartåt det barkar. Titta på dina äldre släktingar och du vet vad du har att vänta.
Det finns hjälp att få; liniment och piller och kirurgi och peruker, men ingenting kan förändra det faktum att du är stämplad, och att ditt pubertala hårsvall aldrig kommer åter. Det är en sorts död, och sådant är naturligtvis svårt att bära. Det påverkar livsgnistan. Deformerar din självbild. Åsamkar irreparabla skador på ditt självförtroende. Det är inget att hyckla med, att kvinnor väljer bort tunnhåriga män. Det är sanningen. En differentiering.
För mig började det vid 23 års ålder – sannolikt började det tidigare än så, men det var vid 23 års ålder jag upptäckte det: min virvel på bakhuvudet hade glesnat. Jag hade långt och bakåtkammat hår på den tiden, det slutade jag med, och då gick inte fläcken att upptäcka, och jag gick in i en period av förnekelse skulle jag tro.
Tiden gick och om ni bara visste hur många timmar jag tillbringat med en liten spegel i handen. Att se det. Det otvetydiga beviset. Vägen mot morfars kala huvud.
Fortsättning följer…
-
Jag bugar och bockar för din smakfulla recension :D
Att vara man i dag är tamejfan inte lätt. De skönhetsideal som oavbrutet förmedlas i vårt bildrusiga samhälle drabbar inte bara unga kvinnor – den drabbar i minst lika hög grad alla män, men med den skillnaden att en man inte får bry sig om sitt utseende, det anses inte manligt.
– Det är OK att bry sig om sitt yttre och vårda sig själv. Själv känner jag inte för att flyta runt som en död fisk i mainstreamen, men det är ju helt individuellt vilken rutt man anser passar bäst.
Jag håller med dig om att det ligger i tiden att känna stor ytlig press, samtidigt får vi inte glömma bort att skönhet alltid varit på tapeten, även om idealen varierat kraftigt.
Glöm inte bort att långt ifrån alla som kommer drabbas av manligt håravfall inte kommer tappa allt de har. Ju mer man får beskonat desto mer chans finns det att ändå kunna bromsa håravfallet samt återställa en hel del via transplantation(er).
Men visst, håravfallet är ett bevis på åldrandet, en förändring som påverkar oss på många sätt och som på ett obarmhärtigt sätt bevisar sin totala makt – ingen undgår dess öde. Överlevnadsinstinkten gillar inte detta oundvikliga faktum, i alla fall inte i yngre år.
Spear,
har du några bilder på g?
Använder du några preparat idag?
hur gammal är du idag?
Vid 26 års ålder började jag raka huvudet, för fläcken där bak lyste i spegeln. Jag började uppföra mig märkligt, akta mig för att folk skulle se mig bakifrån. Skogsrået har ett hål i ryggen, och för mig var det ungefär på det sättet. Jag kunde backa runt folk – i synnerhet sköna kvinnor – för att de inte skulle upptäcka mitt hål.Det som gör mitt problem större än många andras är att jag samtidigt lider av kronisk acne i hårbotten: små och stora blemmor som kommer i skov. Somliga dagar ser det fruktansvärt ut. Eftersom jag beslutat mig för att raka håret var jag tvungen att behandla min acne, och det enda som hjälpte var Roaccutan, ett kraftfullt läkemedel som dock innebär en svår belastning på levern, och som torkar ut huden. Dessutom ska man akta sig för solen och inte dricka alkohol när genomgår behandlingen. Ingen sol, ingen alkohol – vad är det för liv?
Under åren som kom pendlade jag mellan att raka huvudet (och äta Roaccutan) och att låta håret växa ut (och slippa äta Roaccutan). Nu hör det till saken att jag är välsignad med ett extremt tjockt och lockigt hår. Därför har jag kunnat ordna frisyren så att de tunnhåriga ytorna inte syns så tydligt. Men alltid har det varit någon dum fan som pekar: “Fan, du börjar ju bli TUNNHÅRIG!” “Hörru, du har en ostmacka där bak.” “Shit, du tappar ju HÅRET.”
Och syrran: “Oj, det ser ut som att du håller på att bli tunnhårig…det är ju inte så kul.”
TELL ME ABOUT IT!
Och morsan, om hon sa något. Nu insåg hon ju att det var känsligt för mig, och höll väl tyst så gott hon kunde. Hos en kompis som drabbats betydligt hårdare än jag, han blev kal i tjugoårsåldern, hörde jag en gång hur hans mamma retade honom för att han var flintis, och hur min kompis snäste: Ja, och det är ju DITT FEL. Då fick hon en tankeställare: det var hennes gener som orsakat tunnhårigheten hos sin son. Samma sak kan jag tänka om min mor: det är DITT FEL. Min farsa som är i sextioårsåldern har ett fantastiskt hår, jag känner mig som en idiot när jag står bredvid honom. Farsan tycker nog synd om mig, men har aldrig sagt någonting, det är snällt av honom. Tänk er den odrabbade far som börjar reta sin drabbade son!
Angeånde kommentarerna så är det bara en viss kategori människor som säger något, andra tiger, andra ser det kanske inte ens. Ni här på forumet vet ju att man kan bli fixerad vid hår, och bara titta efter tydliga tecken. Det är alltså några stycken i ens bekantskapskrets som är “farliga”. De tittar och de anmärker – inte sällan retligt. En del är själva tunnhåriga och finner tillfredsställelse i att räkna in dig i de drabbades skara. Ni vet vad jag talar om. Om man själv är tunnhårig är det med glädje man noterar att andra håller på att tappa håret. Att upptäcka en ny begynnande flint bland sina vänner eller ännu hellre hos en kändis på teve är ingen obehaglig känsla.
Vid 25 års ålder upptäckte jag att mitt hår påbörjat en generell förtunning. Allt hår uppe på huvudet omfattades, det var egentligen bara kransen som var intakt, tjock som björnpäls. Detta syntes om jag kammade upp håret och lyste med en stark lampa. Det blev en kontrast. Samtidigt började vikar framträda, och hårfästet glesna. Nota bene, att jag alltjämt har ett tjockt hår, det vill säga, mina hårstrån är ovanligt tjocka. Därför kunde jag klara mig undan riktigt bra, om jag stod och petade och kammade håret, och vaxade och sprejade på rätt ställe. Men alltid fick man tänka på det: undrar om håret har glidit isär och det syns, undrar om det fortfarande ser okej ut, undrar…
Varför gjorde jag inget åt saken? Jo, jag är en strutsnatur, skulle jag tro. Jag försökte att ta en dag i taget. Inte bekymra mig för framtiden. Men det gnagde ju förstås.
Frisyrerna har avlöst varandra. Ibland har jag haft kort men inte rakat huvud, ibland har jag rakat mig och ätit Roaccutan, ibland har jag haft längre hår. Det beror lite på årstiden. På sommaren är det befriande att ha kort hår, för då kan man bada utan att behöva oroa sig för att håret ska ha lagt sig på ett avslöjande sätt.
Men förfallet är som ni vet irreversibelt. Det går åt ett håll och bara åt ett håll.
Vid 27 års ålder tog jag mig i kragen och började med Regaine (ja det hette faktiskt så på den tiden), men det var dyrt för en student och som ni vet svårt att säga om det gjorde någon skillnad. Kletigt och jobbigt var det också, håret blev konstigt av medlet, frissigt liksom. Jag rakade huvudet och då var det lättare att applicera.
I vanlig ordning tröttnade jag på att äta Roaccutan (man måste bland annat in till sjukhuset en gång i månaden för att ta blodprov – som en annan AIDS-patient), och jag tröttnade på att bli definierad som en flintskalle. Folk glirade. Du ser ut som den och den. Därför lät jag håret växa ut för att VISA att jag faktiskt har ganska mycket hår kvar, att jag alls inte är nån djävla flintis!
En rävsax sitter jag i. Jag kan inte ha hår och kan inte heller raka av det. Vid 30 års ålder går jag till en läkare som skriver ut Propecia. Dyrt som fan, och vem kan avgöra om det fungerar: det är ju omöjligt att uttala sig om hur mitt håravfall skulle ha sett ut om jag inte ätit finasterid. Men jag knaprar på för säkerhets skull. En annan läkare skriver ut Proscar till mig, och det är mycket billigare.
Nu är jag 35, och mitt hår är utväxt, för jag är nu så pass tunnhårig att jag ser mycket tunnhårigare ut med kort frisyr. Mitt tjocka hår går att kamma och fixa till så att det ser hyfsat ut. Men jag kan inte bada utan att det syns hur jag ser ut, och har jag haft mössa (och det vill man ju gärna ha, en mössa döljer allt) ser jag ut som skit när jag tar av den.
En del kompisar säger: klipp dig för fan. Du ser ut som en legogubbe.
Vad har jag för alternativ? Jag kan inte göra på något annat sätt.
Sedan några år tillbaka har jag övervägt en hårtransplantation. Eftersom jag har så tjockt hår tror jag att det skulle kunna bli mycket lyckat.
Men jag oroar mig för framtiden.
Tänk om finasteridet inte har någon större effekt på mig, tänk om jag lurat mig själv?
Dessutom har jag lite svårt att vänja mig med tanken att ha transplanterat hår, det låter äckligt på något sätt, jag skulle nog känna mig som ett freak. Och tänk om vetenskapen kommer fram med något revolutionerande i samma stund som jag kliver av operationsbordet, det skulle vara så typiskt, en sån loser.
Tjena Whyatt!Jag är född 73, och har alltså tappat hår i 12 år.
I dag kör jag med Proscar, och det har jag gjort i cirka fem år, jag vet inte exakt. I förrgår köpte jag dessutom en förpackning Recrea Forte: efter att ha läst här på forumet – jag vill gråta av tacksamhet för den här sajten – om “the big three”, och att finasterid inte har någon bevisad verkan på främre delen av skallen. Värt att notera är att jag utan att skämmas ett dugg gick in på Apoteket och handlade: för några år sedan då jag använde Regaine skickade jag min dåvarande flickvän, för jag tyckte det var så pinsamt. Jag tror faktiskt att det är läsningen på det här forumet som styrkte mig såtillvida.
Det är krig! Jag tänker inte ge mig. Jag vill inte bli en flintis. VILL INTE VILL INTE VILL INTE!
Det får kosta pengar, det får kosta tid, det får kosta engagemang.
I won’t back the fuck down.
Jag ska fixa några bilder: jag försökte igår men det blev inget vidare.
Instämmer….. Har mått piss i över ett halvår!Känner också igen de där kommentarerna, speciellt irreterande när man försöker att tränga bort den besvärliga verkligheten. Hoppas precis som dig att Proecian ger en effekt som tonar ner tunnheten.
Dina tankar om kvinnor och tunnhåriga män!? Vette fasen om jag håller med! Det säger jag inte för att försvara något som jag också kan frukta ibland, jag vet många som nästintill är (och är) flintisar som har “harem” av kvinnor runt sig! Och nu menar jag inte “pondus” kvinnor (om du nu läst den tidningen=)?)
Men visst allt är relativt! Alla tycker inte om stora näsor, stora öron, dryg attityd etc. Samma sak med skallen. Bebisar är otroligt söta i kvinnors ögon, med tanke på deras kraftiga man! (Bad joke)
Själv har jag alltid haft det på det torra med kvinnor, men det är knappast pga håret snarare genom mitt ansikte öch sätt te mig (har ialla fall aldrig fått någon komplimang för mitt hår), måste även tillägga att jag alltid avskytt mitt hår för att det alltid varit omöjligt att forma som jag vill ha det!
Men jag håller med dig till fullo om att det ändå skulle vara för djävligt om att gå miste om en del av sig själv, då det så långt tillbaka jag kan minnas har funnits där.
Och så vill jag naturligtvis även ge omåttligt många piskrapp till media och filmindustrin för att de ständigt ska förlöjliga en mans ångestfyllda resa genom åldrandet!
- You must be logged in to reply to this topic.