Reply

Jag är ny på forumet. Hittade hit här om dagen, när jag hade ett sånt där hysteriskt sammanbrott, de flesta känner säkert igen sig, då man bara känner total maktlöshet inför sin spegelbild, och jag sökte på nätet efter information om hårtransplantation.

Jag upptäckte för 5-6 år sedan att jag hade börjat bli tunnhårig, då var jag 17 år. Hade aldrig någonsin oroat mig för att bli flintskallig. Min far har inte tappat ett ända hårstrå och min farfar hade en kraftfull kallufs när han dog 80 år gammal. Min frisör brukade alltid säga att mitt hår var bland det tjockaste hon hade sett. Kommer ihåg att jag till och med störde mig på det, eftersom det var svårt att kontrollera “burret”, och det gick åt massor med gel och wax för att hålla det i schack. Föga anade jag då att det faktum att min morfar blivit flintskallig redan i 20 års åldern, med stor sannolikhet skulle innebära samma sak för mig.

Vi upptäckten började jag söka upplysning på nätet och kunde snabbt konstatera att jag var en av de typ 2 procenten som var drabbade av extremt tidigt ärftligt håravfall. Jag var alltså 17 år, det var ett hårt slag… Sedan den dagen har jag ständigt levt med den gnagande tanken på mitt håravfall. Propecia hade som tur var funnits på marknaden några år, och så fort jag fick nys om att det fanns ett läkemedel, gick jag till en doktor och fick ett recept utskrivit. På något vis blev det en räddning för mig, ett halmstrå att hålla fast vid. Började även använda någon spray för utvärtes bruk, men eftersom jag alltid haft en halvlång frisyr och jag dessutom låg i lumpen, där man inte direkt hade något privat badrum, så blev det allt för bökigt att hålla på med det i längden. Två gånger har någon påtalat min tunnhårighet. Första gången var i lumpen, en kille i min pluton, som själv hade en enorm skräck för att bli flintskallig då hans far hade varit det hela livet, sade till mig en dag att han tyckte att mitt hårfäste verkade lite tunt. Det var inte roligt att höra, minns att jag blev helt förkrossad (killen har idag långt gången tunnhårighet). Andra gången var inte lång tid efter. Jag hälsade på en gammal kompis som jag inte hade träffat på fler år. Vi satt och åt middag ihop när han sade till mig: “shit, vad du har blivit tunnhårig” (Även den här killen har idag höga vikar). Naturligtvis blev jag ännu mer förkrossad den gången. Det kändes så definitivt. Nu hade hela världen upptäckt att jag börjat bli flintis.. Sedan dess har det gått några år. Någon period var jag extremt deprimerad och jag funderade på antidepressiva mediciner. Sedan träffade jag en tjej och allting hamnade i ett annat perspektiv, vi pratade aldrig om min tunnhårighet, förrän hon en dag undrade vad det var för piller jag tog varje morgon. När jag hade berättat kändes det som en lättnad eftersom jag inte behövde dölja något för henne. Med tiden har jag utvecklat metoder för att det tunna håret ska vara så osynligt som möjligt. Jag har hittat en frisör som alltid lyckas klippa en halvlång frisyr, som jag trivs jättebra i. Tyvärr bor jag inte längre kvar i min gamla hemstad, så nu passar jag alltid på att klippa mig när jag besöker föräldrarna. Ingen annan frisör har lyckats göra ett lika bra jobb, och jag har provat många! Jag använder en stenhård gelé, som jag applicerar i hela håret och när det torkat, och man rufsat till det lite, ger en påtaglig förtjockning av håret. Problemet med detta är att det tar ca 20 min för det att torka. Därefter brukar jag ibland stajla ytterligare med ett matt vax. Jag lägger ner mycket arbete med min frisyr och det är inte alltid jag blir nöjd. Om folk bara visste hur mycket tid man spenderar framför spegeln. Tjejer som säger att det bara är för killar att ruffsa till håret lite innan de går ut, vet inte vad de pratar om. Då jag låter håret växa för länge kan jag ibland bli rejält irriterad, samtidigt vill jag ju gärna kunna ha en längre frisyr, och ibland får jag också till det väldigt bra. Faktum är att det bästa resultatet uppnår jag med ganska långt hår, men nackdelen är då att det kan se katastrofalt ut om man varit ute i 15 sekundmeters kastvindar en dag.

Nu hörde jag precis talas om toppik, har redan beställt en burk, och hoppas väldigt mycket på den produkten. Nånstans i bakhuvudet går man ju och funderar på en FUE transplantation, men det ligger nog 10 år in i framtiden.

Idag ska jag hur som helst snart fylla 24 år och jag tycker faktiskt inte att mitt hårfäste har förändrats någonting på de senaste 4-5 åren. Om det är tack vare Propecia (en fjärdedels Proscar nu för tiden) eller någon annan anledning, vet jag inte. Jag ställer mitt hopp till den lilla tabletten, samt min fars håranlag. Läste någonstans att de som börjar tappa håret i tidig ålder löper mindre risk att bli helt flintskalliga jämfört med de som börjar tappa håret senare i livet. Jag pratar inte med någon om min tunnhårighet, ingen av mina närmaste vänner vet att det upptar en sån stor del av mitt liv. Jag vill ha det så, vill inte att folk ska börja fästa blicken på mitt hårfäste eller börja påtala det, men det är skönt att det skapats ett forum där man kan utbyta tankar med andra som är drabbade. Jag vill gärna höra andras berättelser. Vad har tunnhårigheten inneburit för er mentala hälsa t ex? Jag kan fortfarande få panik framför spegeln och vara ledsen en hel dag, men nu för tiden har jag ganska bra kontroll på mitt hår och mina negativa känslor. Fast det går nog fortfarande inte en enda dag, som jag inte tänker på mitt hår…