Reply

Som tjej har det under hela min håravfallsperiod varit svårt att förstå vad som är normalt håravfall och vad som är genetiskt. Mina första minnen av mer omfattande håravfall börjar vid 17 års ålder, det var då jag gjorde mitt första av många kommande besök hos läkare för att se om något var fel i kroppen i övrigt. Som kvinna har jag aldrig fått höra att det skulle röra sig om den kvinnliga formen av håravfall. Dels för att jag varit kvinna och dels för att jag varit så ung (är 22 idag). Det finns liksom inte i någons universum att jag är påväg att bli flintis, inte heller i mitt eget förrän för nåt år sedan.

Men det följer det kvinnliga mönstret, eller vad man ska säga, mer allmän uttunning på toppen av huvudet. Än så länge funkar det, men har sedan ett tag tillbaka börjat ladda för att inom en snar framtid raka av mig allt för gott. Har under det senaste året tappat mer hår än nånsin och som alla på dethär forumet har man inte outtömliga resurser av hopp o kämpaglöd. Eftersom det heller inte finns några riktigt bra metoder för kvinnor (kan ju inte knapra finsterid som är överlägset bäst i dagsläget) är mitt hopp ställt till rogaine och ketokonazolschampo. Detta gör ju att de “tre jättarna” blir ganska haltande i mitt fall, om de ens skulle hjälpa alls. De sista stråna är enligt mig inte värda de biverkningar, pengar och den tid som skulle ta för att få resultat överhuvudtaget. Just denna kamp gör en ju dagligen påmind om situationen och utan godtagbara resultat skulle det bara resultera i frustration. Det skulle vara otroligt skönt att slippa se dessa långa hårstrån falla i horder varje gång man duschar, bortar håret, sover klär på sig m.m. vilket är ett av anledningarna till att jag tror det för min psykiska hälsa vore mycket bättre att raka av mig håret och lära mig att älska mig själv för den jag är, än att kämpa vidare. Utan de verktyg som ni män har blir den kampen så mycket hårdare.

Jag vet fortfarande inte om det faktiskt är genetiskt håravfall som det rör sig om eller något annat. Visst finns det tunnhåriga män i min släkt, något fler på pappas sida än på mammas, men normalfördelat som i de flesta familjer kan jag tro. Det som dock hör till saken är att min menstruation inte är av denna värld (liten detalj där som ni män inte kan använda er av för att se hormonbalans o dyl ). Har alltid varit oregelbunden, men har det senaste året börjat försvinna mer och mer. Nu har jag inte haft menstruation sen mitten av sommaren. Inte så normalt för en full frisk (??) 22-årig kvinna. Men läkarna säger att det inte är nåt fel på mig, så vad gör man? Deras ord är ju lag, även om man själv känner att nåt är fel.

Hur som helst är tunnhårigheten ett faktum. Min pojkvän är ett enormt stöd, bara tanken på att det faktiskt finns män som accepterar en flickvän med munkfriss är ju svindlande. Nu tänker jag ju som sagt raka av allt innan det blir ett faktum, men ändå. En liten vink till er män som ev. oroar er för att tjejerna inte gillar era kala hjässor. Det finns hopp! Ni är ju iallafall någotsånär samhälleligt accepterade, jag däremot… folk skulle glo, snällt uttryckt.

Oj, vad långrandig jag blir, dags för eventuella kommentarer kanske!