Reply

Tjena. Suttit halva natten och läst här, så skriver ett par rader.

Har färgat håret svart och haft ganska långt hår sedan artonårsåldern. I 25-årsåldern startade eran Svarta hårstrån. Överallt, på varenda dm2 av golvet, i kylskåpet, i kallingarna, i CD-fodral, på bokuppslaget. När jag skakade av handduken över badkaret efter hårvask, såg det ut som att någon kräkts råolja i det. Helt svart.

Tappade så många förbannade strån varenda dag i så många är att jag än är förvånad över att jag har kvar något öht på lilla huvet. Det blev tunnare såklart och jag var tvungen att färga med allt tätare intervaller. Till slut såg det nästan ut att vara utväxt direkt efter färgning. Blev lite besatt av de Svarta stråna. Hade nästan alltid mössa eller keps till slut, från att tidigare i många år haft det endast ofta (förmodligen ej håroptimalt). Talgkörtlarna blev mer än lovligt generösa. Det sägs att män tänker på sex var femte minut, behövs ingen psykolog för att räkna ut vad jag tänkte på var femte minut. Det första på morgonen och det sista på kvällningen. Och spanade på män. Mäns hårfästen.

Köpte någon dos Proscar och tuggade när jag kom ihåg tills dosen tog slut. Vet ej om det gjorde någon skillnad. Gegga med mirakelkrämer skulle jag inte mäkta med att komma ihåg att orka med ens en gång.

Till 30-årsdagen blev det till att ta fram Apparaten. Den rakningen var den bästa och mest oönskade present jag någonsin fått av mig själv. En sådan lättnad. Fruktade att jag skulle se ut som ett rumänienbarn och inget skulle vara kul längre. Men trivs löjligt bra. Skulle nog fortsätta ha rakat 3-10 mm ett bra tag även om fick ursprunglig behåring tillbaka (göra dygd av nödvändigheten!). Längre än 10-15 mm går inte. Då börjar det se skabbigt ut i god belysning och talgkörtlarna börjar visa sig från sin generösa sida igen. Så jag är nöjd, men vägrar att gå mot ytterligare lägre behåringsnivå. Nu med kort och ljusare hår, kan jag ej avgöra huruvida jag tappar eller ej. Men ser ingen uppenbar skillnad, sedan jag rakade för ett år sedan. Borde kanske fota och jämföra över tiden.

Trots att håravfallet var så omfattande och långvarigt, är jag inte säker på att det är den manliga ärftliga varianten. Detta dels då herrarna på både fädernet och mödernet har intakta kalufser långt upp i åren. Och dels då håret tycks överge mig alltför jämnt över hela huvet. Linjen i pannan är intakt; har inga vikar, inget högt hårfäste och inte tunnare hår på hjässan än i övrigt. Åtminstone syns det inte med kort hår. Möjligen känns det aningen fjunigare där, men det kan mycket väl vara inbillning. I allmänhet känns håret skönt igelkottaktigt när det är kort. Kan det vara ärftligt ändå?

En tredje anledning är hårt supande i tio år, så b-vitaminbrist är inte otroligt. Har dock inte noterat annat symptom än håravfall. Har även väldigt hög ämnesomsättning, vilket tydligen kan leda till håravfall. Så får väl släpa mig till ngn hårklinik och höra om det är ärftlig variant. Är det fallet testar jag nog pillerknaprandet igen. Nån doktor går jag inte till.

Kanske är det en kombination av bristande hårvård i många år, över tio års färgande, ärftlighet, mössor och kepsar, b-vitamin, ämnesomsättningen. Inte undra på att stråna flytt. Men tror nog mest på ärftlighet vid en samlad bedömning.

/Jimmy