Reply

Tänkte i första hand kommentera inlägget från Sailor 30/1 08. Det är jag, som är Mats Ingers. Vill även inledningsvis korrigera en liten missuppfattning: Jag är inte en “duktig kirurg”. Jag är möjligen en “duktig teoretisk kirurg” genom att jag genom deltagande i de senare årens internationella kongresser och genom den erfarenhet vi skaffat på NHC har en djup teknisk kunskap om transplantationskirurgin. Men jag håller inte i skalpellen själv. Däremot finns jag oftast med vid den inledande planeringen i operationsrummet.

Som du (Sailor) inledningsvis nämnde, var det “ganska många år sedan”. Jag skäms lite när jag läser din beskrivning. Jag kunde betydligt mindre på den tiden, och hade fram- förallt inte den psykologiska insikt, som jag efter hand skaffat mig.

Hade vi träffats idag hade jag 1)frågat om dina föräldrar visste om hur du upplevde din situation. Innan en eventuell operation kommit på tal hade jag dessutom bett att få kontakta någon av dem. Ofta ser jag till att en förälder följer med vid ett andra möte, och på så vis får information om vad som håller på att hända. 2) Jag skulle förmodligen undersökt om du kunde tänka dig att börja med minoxidile (Rogaine) och/eller finasteride (Propecia eller hellre en billigare kopia, som man visserligen måste dela i fjärdedelar). Även här skulle jag hört om din relation till föräldrarna gjorde det möjligt att jag fick prata med någon av dem. 3) Jag skulle gjort en psyko-social skattning av hur tunnhårigheten påverkade dig. På vår hemsida hittar nu rubriken “Senaste Nytt” Gå ner en bit i den tablån, och du hittar “Balding Consequence Scale” med 8 steg. 4) Även om jag funnit att du befann dig på 5 eller 6 eller t o m högre poäng, skulle jag upplyst dig om att din poäng sannolikt med åren skulle komma att sjunka (=mindre negativ påverkan). 5) Om du höll fast vid att du absolut ville göra en transplantation skulle jag lagt tid på att upplysa dig om långtidsaspekterna. Jag använder i snitt 90 minuter på en konsultation, och det är inte ovanligt att jag träffar samma person flera gånger.

Det behöver absolut inte vara fel att transplantera någon som är 19, men ju yngre individen är, ju försiktigare är vi. Jag har åtskilliga unga män, som jag förser med årliga recept finasteride, eventuellt i kombination med ett återbesök då och då. Många av dem kommer aldrig att transplantera hår, andra kanske gör det om 10 år. Själv var jag 57, när jag föll til föga. Hade jag vetat att det var så mycket roligare att knyta slipsen när man samtidigt har något att kamma, hade jag gjort det långt tidigare. Det har ökat min livskvalitet, trots att jag absolut inte fann min begynnande flint speciellt generande. Nu låter jag kanske som en försäljare, men jag försäkrar att det är precis så jag upplever att ha fått hår. Därför är jag inte heller rädd att rekommendera någon, som har bra fysiska förutsättningar att transplantera sig. “Sailor” får gärna göra ett nytt besök, utan att tala om att vi setts tidiagre. Risken att jag skall känna igen dig är nog inte så stor, eftersom jag förmodligen hunnit med några tusen ansikten sedan den dagen “för rätt många år sedan”.

Vill också kommentera inläggen om permanent-mak-up. Jag tror att det kan bidra till att lösa problem med ärr, som lyser igenom. Jag tror inte att det är hela lösningen. Jag skulle bli förvånad – och glad! – om det verkligen gick att “halv-tatuera” hårstån så naturtroget i ett ärr, att den långa, linjära strukturen inte skulle avslöjas vid rakning. Jag ser verkligen fram mot bildbevis. Har haft visst samarbete med Nicole Nia i Stockholm, men det är inte mer än en handfull ärr, som kommit under hennes behandling från oss.

Mats Ingers, NHC.