Reply

Vi har ändrat en del på vårt tänkande kring hårlinjer de sista åren, efter att ha följt diskussionerna på de årliga ISHRS-kongresserna. Detta är i linje med den allmänna utvecklingen. För 5 år sedan hörde man till eliten om man kunde sätta hår med hygglig täthet och totalantal, så att det växte upp i hög procent. Sedan började man fokusera på detaljer, bland annat hårlinjens konstruktion. I många fall har man kunnat göra patienten nöjd utan att vara alltför sofistikerad, men i dagens läge räcker inte det, bland annat därför att informationsutbytet på web-sidor som denna gör våra patienter med medvetna.

En hårlinje har flera dimensioner. Ett grundläggande krav är att den förlöper harmoniskt i förhållande till ansiktets form och övriga proportioner, och att den tar hänsyn till det långa perspektivet. Det måste se naturligt ut även om 20 år, och läget bör inte innebära att omfattningen av åtgärderna – nu eller i framtiden – blir större än nödvändigt.

Själva “linjen” bör vara oregelbundet buktande, man talar om “drunk man´s walk” eller “snake-line”. Men även om det är en ringlande linje, så får den inte bestå av en pallisad av hår, dvs håren får inte stå för jämnt på linjen. Några skall stå lite framåt, några lite bakåt. Dessutom förordar många att man använder några 10-tal mini-grafts som slumpmässigt placeras strax utanför huvudlinjens förlopp. Vi har dock sällan tillämpat detta.

För att komma in direkt på frågeställarens kärna: Vi använder numera nästan alltid ett koncept, som innebär att första 5-7 mm av hårlinjen skall vara glesare än det som följer där innanför. Man kan likna det vid ett skogsbryn. I teorin låter detta bra. I verkligheten påverkas möjligheterna att göra en mjuk, naturlig hårlinje av många individuella faktorer. Viktigast är kanske patientens hårkvalitet. Har man tjocka svarta hårstrån har man också grövre hårsäckar. Transplantaten tenderar då att ha större volym, och kräver något större instick vid inplantering. Samtidigt syns dessa hårstrån väldigt tydligt i en hårlinje, jämfört med blonda hårstrån. Om en sådan hårlinje skall se bra ut krävs att tätheten innanför är hög, och det kan man inte alltid åstadkomma i en omgång. Det beror självklart på hur stora ytor man skall fördela en skörd på. Om man till exempel har 1800 grafts (ett normalt utfall vid en maximal stripoperation) kan man tränga ihop dessa på en yta av 40-50 cm2. Det kan motsvara ett par krypande vikar och kanske en smalare zon av tunnhårighet längst fram i mitten. Men sedan då? När det manliga håravfallet fortskrider kan stora ytor där bakom så småningom komma att behöva hår, och det man har räcker helt enkelt inte till att fortsätta i samma stil. Och om man redan från början har ytor på mer än 100 cm2 att plantera på, kan man lätt inse att tät-packning från hårlinjen och bakåt knappast är ett bra alternativ.

Gör följande övning: Rita först en kvadrat med 10 cm sida, dvs 100 cm2. Rita inom denna kvadarat en liten fyrkant med 1 cm sida, alltså 1 cm2. Rita slutligen ca 1,5 mm långa, från varandra helt friliggande streck inom denna lilla kvadrat. Räkna. Efter sådär 30 st börjar det att ta emot på allvar, fler än 40 blir svårt att tränga ihop. Varje streck motsvarar förstås ett transplantat. Gör man totalt 2000 instick á 1,5 mm innebär det en sammanlagd längd av 3 meter. Ett sådant “skärsår” inom en begränsad skalpyta går naturligtvis inte spårlöst förbi. Och ju tätare man placerar insticken, ju större blir risken för negativa händelser, som i slutet kan innebära sämre uppväxt. Hur man än vänder sig, har man ändan bak!

/Mats Ingers, New Hair Clinic i Lund/