Reply

Jag försöker i mina inlägg hålla en realistisk ton, både beträffande vilka resultat som är möjliga att uppnå, men även understryka vikten av att hålla ett mer distanstagande förhållningssätt till hela situationen och inte “ge håravfallet för mycket fokus”.

Att tappa håret borde i princip inte påverka vårt välbefinnande. Men det gör det ändå. Industrin vill det. Att stå emot den totala utseendefixering som råder i vårt I-lands samhälle kräver en unik karaktär, om du har tips på hur var och en av oss kan göra en sådan resa får du gärna berätta mer om detta.

Det finns olika sätt att hantera ett problem. När det gäller negativa känslor som skapas i samband med oro för sviktande utseende är den enklaste vägen att inledas i produkt- och tjänstekonsumerande cirklar…man försöker alltså “köpa” sig en utväg.

Det bästa sättet är såklart att lära sig stå emot dessa påtryckningar. Men vart går gränsen? Ska man helt bortse från det faktum att man börjar bli tunnhårig men samtidigt hänga med i modesvängen? För man vill väl vara välklädd och allmänt pråper? Ska man helt bortse från allt som heter hud- och hårvård för att det kan sporra utseendemässig konkurrens som i sin tur leder till att individer tävlar om bästa utseende?

Frågeställningen är komplex och invecklad. Jag ser gärna att fler diskussioner i de mer psykologiska aspekterna av håravfall sätter fart här på forumet.