home › Reply

  • ?
    Anonymous
    Inactive
    Quote:
    mogabe wrote: Ledsen att såga delar av din släkt, m. fl. superfrankie, men hade min fars vän gjort ngt. sådant hade smockan om inte varit ett faktum så åtminstone legat i luften. Svagt av mormor att offentligt förnedra dig så inför släkten (antar att hon nte tänkte sig för). “Vad har du gjort med ditt hår”? Låter närmast som en anklagelse.

    Lider med dig. Känner så väl igen den tilltagande släktskräck ett accelererande håravfall innebär. Fattar inte att folk kan vara så okänsliga att de jävlas med en ung man (i sina bästa år?) om sitt hårproblem.

    Att din dåvarande tjej dumpade (hatar det ordet eg.) dig för det här? Låter väldigt ytligt, men säger du det tror jag dig.

    Är glad att jag slapp den här dagliga terrorn under gymnasie-tiden. Hade varit mördande, jag hade nog reagerat precis som du och hoppat av. Har dock svårt att vara tacksam och känna mig hår-priviligierad då det kickade igång vid 20, 5 för min del.

    My deepest sympathies

    Det är vetenskapligt bevisat att gamlingar inte tänker sig lika ofta för vad de säger. (läst i illustrerad vetenskap) så den frågan lär komma upp igen nån gång – tyvärr!

    Visst finns de de som tänker efter vad de säger men tyvärr kommer det alltid finnas någon som man stöter på som frågar vad som hänt med håret. Jag bara väntar på att det ska hända igen. Kontentan blir att man isolerar sig så mkt som det går i dessa tider så man minskar chanserna att bli förnedrad igen. Släkten har jag iaf ej sett sen dess. Inte så konstigt va?

    Sen det där med tjejen. Alltså jag vill klargöra en sak. Ordet dumpa är fel ord (hatar också det ordet så in i helvete! :D ). Det handlade mer om att jag får håravfall. Kommer in i en chockperiod. Förändras personlighetsmässigt på alla plan. Kan längre in vara den kille hon föll för och blev kär i. Därför fungerade det inte längre. Jag höll på att tappa en högt värderad ägodel av mig själv. Det tog knäcken på mig. Bra på fotboll, bra betyg i skolan, en tjej. Jag hade mkt den tiden kommer jag ihåg. Sen kom det- ur ingenting! Världens hårdaste slag i magen. En rejälv spottloska i ansiktet. Började att ej känna igen mig själv i spegeln. Kan ej beskriva känslan jag kände då vid 18 års ålder. Att inte se att det är jag i spegelbilden.

    Sen är det mesta som man säger – historia. Jag kunde inte hänga med på lektioner. Jag kunde inte tänka längre. Göra det jag var så bra på förut. Var alltid fokuserad. Men nu..var jag helt stum. Fick inte ur många ord. Kändes som jag tappade talförmågan och förmågan att uttrycka mig. Allt blev så svart så fort. Var som man levde i en vakuumbubbla. Kunde sitta o plugga till ett prov eller läsa en bok för att 5 min senare tälla mig själv frågan :

    Vad fan har jag läst för nått?. Kommer inte ens ihåg vad jag just har suttit och läst – för att mitt huvud just då befann sig så långt bort man kunde komma.

    Det höll inte många veckor innan jag inte klarade gå till skolan längre.

    Undrar än idag vad många av ens nära trodde va felet. Vad trodde klasskompisarna ?

    Från att näst intill stråla till att bara sluta skolan. Av ingen anledning.

    Men vad skulle jag ha sagt. Hur säger man till ett gäng 17-18 åringar att man börjar tappa sitt hår? Inget någon i den åldern förstår. Av rädslan att folk ej tar det på allvar, kompisar, skola etc så valde jag ej att berätta sanningen.

    Bara de närmsta vännerna som vet än idag sanningen bakom. Har fått rätt bra medhåll från en och annan. Vissa säger att de lider med en och att de förstår varför jag reagerade som jag gjorde (jag vet personer som ej ens går utanför dörren förrän frillan ligger exakt på millimetern – och då snackar vi killar! )

    Hade jag kunnat gå tillbaka till gymnasietiden så hade jag reagerat likadant nu som jag gjorde då. Den tiden är väldigt krävande. Om man vill få bra betyg som jag ville. Då kan du inte ha 95% av hjärnan ur funktion. Drivkraften måste finnas där så det är svårt att ha massa tunga hinder som är ivägen för en om man vill få ut något av den tiden.

    Kommer så väl ihåg dagen då min klass och alla andra kompisar tog studenten. En av de värre dagarna i mitt liv kan jag säga redan nu. Om inte den värsta. Mår så jävla dåligt bara jag tänker på det. Jag skulle ju vara med då. Stå där med alla andra och fira och vara lycklig. Istället bev det en dag som kommer vara med mig livet ut.

    kvällen innan så frågade en kompis om jag inte skulle hänga med på efterfesten. Samma kille som vet om hur de varit för mig. tror han på riktigt att jag skulle åka dit för att se alla andra fira när jag vet att jag själv borde varit där. vad tänker vissa med??? ärligt talat. Vilken jävla nöt! Känslomässigt sätt skulle nog ingen ha klarat en sån upplevelse.

    Hur som helst…det var skönt att skriva av sig lite iaf. Nu måste jag sova för jag är grymt trött. Varit en lång dag.

    Till sist vill jag bara säga :

    Ni där ute som är runt min ålder som läser det här. Försök aldrig intala er själva att ni är helt ensamma om era problem. Bara för att ingen av kompisarna har det osv. Så har alltid jag tänkt nästan. Det finns liksom ingen att luta sig mot som riktigt förstår hur dåligt själen mår i en sån här situation. Men som tur är finns lookgood.se. Det betyder en del. Att få kvitto på att det finns andra i samma situation som en själv.

    Nu måste jag sova gonatt

    PS! Med reservation för en del stavfel