Reply

Okej, är inte den bästa på att skriva, brukar liksom bli lite huller om buller när jag ska skriva om något..

Hej på er alla – speciellt yngre killarna här, tänkte dela på mina erfarenheter.

Först och främst ska jag väl säga att jag inte kanske haft den lättaste barndomen och alltid haft lite problem som jag aldrig kommit till rätta med och mitt håravfall blev lite som toppen av isberget.

Men iaf så började mitt håravfall när jag var omkring 18-19år och i början kunde jag hantera det ganska bra utan att bli nojig eller manodepresiv (tror det kallas så när man är rädd för sig själv och inte vågar visa sig för omvärlden). Har alltid haft blont tjockt tunt hår och alltid egentligen anat att jag kommer tappa håret när blir äldre eftersom jag haft otroliga mjällproblem med fet hårbotten. Helt sjukt fet äcklig mjällig (hög talgig hårbotten- dht ? ) och kom aldrig till rätta med det under tiden som 15-18åring. Är säker på att mitt håravfall främst på det då jag nästan gnuggat( mjällat) sönder hårbottenen för att det var så mjälligt o fettigt där. Samt har ju min pappa tappat det mesta av sitt hår.

Mina analyser är att jag tappat det mesta av mitt hår pga min dålig hårbotten och inte pga ärftligt håravfall, dock så tror jag att ärftligt hårvall och dålig hårbotten är det som gjort att jag tappat mitt hår i förtid. Om jag bara visste detta när jag var 15år så skulle jag nog haft det mesta av mitt hår kvar . Önskar frisörer kunde hjälpt mig med detta men dom verkar ju inte ha någon som helst utbildning inom detta! Iaf inte när jag var 15-18åring.

Har ju som alla andra här på forumet behandlat mitt håravfall med diverse produkter, till och med laser. Och jag tog tag i det på direkten då vid 19års ålder. Men det kostar ju skjortan av en!!!! ffs Propecia tror jag åt ett halvår varannan dag innan jag började med laser, och laser behandlig gick jag på i ca 2mån (hos en klinik i Finland, min morsa bor här) och visst fick jag verkligen superbra hårbotten men vet inte iaf mitt håravfall stoppades, eller det kanske hålldes på att stabiliseras, i varje fall tog pengarna slut ( och jag flyttade hem till sverige igen för att börja universtetet, ca 2-3månader fick jag tillbaka min dåliga hårbotten och håravfallet tog superfart! Fick helt jävla panikångest o tänkte hade självmordstankar varje dag, slutade gå till universitet, blev av med körkortet för att jag inte förnyade det som man måste efter en 2årsperiod då man tagit det för första gången, stängde in mig o satt framför datan o angsta, googla om håravfall hela tiden, slutade träna, blev en jävla zombie, såg helt jävla hemsk ut!! fyfan sånt misfoster jag var (driver lite nu men iaf) men jag kunde ju inte göra något eftersom jag inte hade några pengar, och har alltid haft problem med att snacka med mina föräldrar och folk för övrigt. Igen pga av jag alltid haft så sjukt mycke tankar om allt o alla. Man märker direkt på mig att jag har allvarliga problem om man börjar tala med mig, börjar typ stamma och fastnar i meningarna, vet inte var jag ska fästa blicken, och det här är ännu mer problematiskt då mitt håravfall började. Håravfallet då blev liksom som toppen på isberget. I över 2år har jag suttit och angstat över mitt håravfall och alla mina problem, varit manodepressiv. Glädjen har jag som sagt funnit i dataspelande.

Kan iaf säga att nu det senaste året har jag och min farsa bråkat o bråkat om varför jag bara spelar o inte söker jobb eller studerar, har ljugit o hittat på massa anledningar varför. Men inte ens då jag för första gången i livet försökte ta samtal med honom och mitt problem så vägrade han förstå, han är ju själv nästan kal på huvudet o trodde lite han skulle förstå men icke icke, iskallt nonchalerar han mig även fast jag grät och hotade med självmord (var sjukt desperat om att få mitt hår tillbaka) . Han igen sa att han skulle slänga ut mig eller skicka mig till någon slags anstalt för mitt sjukliga betende. Iaf kom vi ingen vart och jag fortsatte med mitt dataspelande o drömde att få mitt hår tillbaka, men igen pengarna har jag inte. Och min morsa skulle jag aldriga be om hjälp av. Men okej verkligheten brukar hinna ifatt en, och för 3mån sen har jag börjat acceptera mitt håravfall.

Har ju googlat på om allt som har med håravfall att göra. Och gått så långt att jag kunnat tänka mig raka av håret för jag kan ju inte leva som jag gjort ffs. Och börjat tänka mer realistiskt på problemet. Jag menar jag tror att jag skulle kunna få min mamma att låna pengar till mig, för att sponsra mitt håravfallsproblem och kanske få lite av håret tillbaka. MEN att käka propecia,rogaine gå på laserbehandlig 5-10år framåt för att bromsa håravfallet och få lite återväxt, kostar helt enklet sjukt mycket pengar, om man har verklighetsuppfattning. + att jag tror inte jag blir självsäkrare eller nöjdare med mig själv med med lite till hår på skallen. Då jag har så sjukt mycke andra problem som jag måste få kontroll över. Som farsan sa att det är dags nu att växa upp. Hur mycket jag än älska mig själv som supersöta blondin pojken så har jag kommit så långt att jag måste finna mig till rätta om man ska kunna leva ett lyckligt o coolt liv.

Det som egentligen fått mig att inse hur snygg jag egenligen är utan är en kille som sa * är man snygg med hår är man snygg utan* på http://www.slybaldguys.com forum, ett forum som man definitivt ska läsa om man lider av håravfall! Även fast man kan bli ledsen att läsa allt som står där- för det mesta är är så uppenbart men svårt att förstå. Minst lika bra hjälp som detta forum om man lider av håravfall! Mesta handlar egenligen bara om att kunna lära sig att accpetera sig som den man är. Det är bara sjukt svårt att göra det i den värld vi lever idag.

Men iaf skulle kunna skriva massor mer o massor mer att berätta men tar sån jävla tid för mig att skriva .

Ska lägga upp några bilder på mig, ska bara kika hur man gör.

Och för mig handlar det inte längre om att rädda mitt hår utan att finna mig själv till dvs med eller utan hår. För är man fin med hår är man det utan!

Så ni märker kanske att jag ändrat inställning angående mitt håravfall under dom 3år jag haft det som ett stort problem.

/william