Reply

Jag har läst era berättelser och lider med er, samtidigt som jag själv lider över mitt håravfall..

På något sätt känns det skönt att läsa att andra är i samma situation som mig själv, man tror ofta att man står där helt ensam att ha tappat håret och mår dåligt över det.

Började bli tunnhårig när jag var ca 19, är 27 nu och har tappat betydligt mer hår. Senaste 4-5 åren så känner jag precis som föregående talare skriver om att inte vilja gå ut på krogen, dejta tjejer mm mm.. När jag pratat med vänner och familj så säger de oftast att prova raka av allt. Jo tjena, jag provade en gång att ha 3mm på skallen och aldrig mer! Har aldrig känt mig så naken och obekväm.. Har flera ggr efter det klippt det väldigt kort, men känner efter varje gång att “detta är inte jag”!

Jag hade när jag var yngre väldigt kraftig akne, bölder i ansikte och på ryggen, bröstet mm som har gett stora bestående ärr på hela ovansidan av ryggen samt bröstet (dock inte i ansiktet) Självklart mådde jag dåligt över det då, isolerade mig, vågade inte dejta tjejer mm.. Men att tappa håret känns faktiskt ännu värre på något sätt. Man känner sig inte igen sig själv, och ser äldre ut än man är..

Summa summarum, känner igen mig i era berättelser och håller med att jag tänker på håret för det mesta men försööker att hitta styrkan i mig själv, faktiskt våga stå för den jag är även om det är tufft. Försöka hitta inspirationer, dvs personer som tappat men har livsglöden iaf.. Vissa som har längre hår trots det tappat bara för att de gillar att ha lite längre hår osv.. Försöker också tänka att en bra tjej bryr ju sig inte om man är tunnhårig eller inte. Men visst, det hade varit betydligt lättare att tappa när man är 35+ för då kanske man skulle ha lekt bort ungdomen lite mer så att säga.