Reply

jag tror mkt på att ens livssituation och umgänge avgör hur man reagerar på håravfallet. Att vara 17-18 och gå i gymnasiet och tappa hår i en ålder där man bara SKA ha hår (kanske inte enligt gud men enligt mig) är knäckande för vem som helst. Speciellt om man är populär och ser allmänt bra ut och det går bra för en med tjejer,skola,fritid osv osv. Då kan det komma som en riktigt käftsmäll som är svår att hantera.

Om man jämför det med en 28 årig kille som bott på landet hela sitt liv och inte kan något annat än att mjölka kor och lever i en miljö där man knappast tänker “utseendeinriktat” så har vi ju en förklaring till varför den yngre killen drar sig undan och varför lantisen bara skakar på axlarna och inte tänker så mkt mer på det.

Omman tkr att man själv såg bra ut innan håravfallet kom så kan utseendeförvanlingen vara total när håravfallet väl börjar. Skillnaden är så stor att man inte känner igen sig i spegeln längre och man vill bara se ut som förut medan en annan lite mindre “good looking” kanske inte bryr sig lika mkt för att den personen har andra komplex att gå o grubbla över att det inte har gjort saken så mkt sämre nu när håravfallet tagits vid.

Personligen är mina tankar. Om du har allt. Social status, tjej,givande jobb fritid och mkt har grundats av ditt utseende (inte allt men vi vet alla att personer som ser bra ut vinner många extra poäng här i samhället ) och man då helt plöstligt börjar tappa sitt hår så man ,utan att ljuga för sig själv, börjar se annorlunda ut och känna sig annorlunda och tappa den där “fasaden” då tror jag vilken individ som helst skulle bli knäckt och reagera i apati. Sen är vi alla olika hur vi väljer att “komma tillbaka” från chocken och den hemska upplevelsen. Det är nog mer individuellt än något annat. Men att man reagerar negativt om en sån här liknande upplevelse sker, det är nog alla överens om – även jesus.