Reply

Min första post, vill tacka för ett räddande forum. Med det menar jag att det är skönt att se att jag inte är ensam om dessa funderingar.

Jag har precis passerat 40 år och har egentligen inte haft några bekymmer med det, ingen livskris eller så pga åldersnoja.

Nu har dock mitt hår börjat förfalla i ganska snabb takt. Bara för 6-7 månader sedan såg jag inte ens några tecken på håravfall. Jag smetade i gelé eller vax precis som vanligt och formade frisyrer utan några tecken på tunnare hår.

Dock har jag ibland sett att en del sneglar upp mitt hår när jag träffat folk, inget jag bekymrat mig om förens nu.

Folk kanske har svårt att se andra i ögonen har jag tänkt.

Den senaste 2-3 månaderna enbart har jag sett hur det legat massor med hår i vasken och i duschen samt att skalpen ofta kliat rejält. Detta har dock avtagit den senaste tiden, nu kan jag endast se något enstaka kort tunt hår efter en dusch. Kliandet kan dock återkomma ibland, speciellt nu när jag börjat oroa mig för detta..

Nu kan jag se huden tydligt genom håret. Utvecklingen verkar inte vara det vanliga med vikar utan snarare en smal, lång strimma mitt på huvudet.

Den sträcker sig från strax bakom hårfästet och sedan bakåt ca en decimeter ungefär och är väl kanske 2-3 centimeter bred.

Håret som växer där känns väldigt tunt, resten av håret känns som vanligt.

Saken är den att jag alltid haft väldigt tjockt hår, ovanligt tjockt tom enligt frisören så allt detta kommer som en chock för mig. Det som jag även funderar över är att ingen i släkten har haft speciellt tunt hår. Min far tex som är snart 70 år har säkert 80-90% av håret kvar. Min bror som är 5 år äldre har inga problem utan ser ut som jag gjorde för bara ett år sen. Mor och farföräldrar har inte heller haft några problem med tunt hår.

En sak som jag inte heller reflekterat över direkt är att jag ett par gånger haft sår i pannan som påmint om brännsår man kan få när man ramlar på ett gymnastikgolv eller liknande, ungefär som tunna sår som skapas av friktionsvärmen. Nu är det i och för sig säkert ett år sen jag senast såg något sådant. Helt plötsligt känns detta som något allvarligt, vad tror ni?

Jag förmodar att dessa saker som jag skriver nu är fåfänga förhoppningar om att det endast är en tillfällig fas jag går igenom men faktum är att jag under hösten arbetade oerhört mycket och att jag var väldigt trött i perioder. Att sova 10-12 timmar under lediga dygn var inga problem, ändå vaknade jag sällan utsövd. Mitt jobb är inte speciellt betungade, jag sitter mest inomhus och tittar på en dataskärm.

En sak som jag funderat lite över är att jag gjorde en operation i näsan för ca 5 månader sedan där man hamrade ur lite ben ur näsan för att underlätta luftflödet genom näsan. Jag var sövd under operationen, kan detta påverka kroppen på något sätt? Jag hade inga bekymmer efter detta med hälsan utan återvände till arbete ganska omgående trots läkaren ordination om sjukskrivning minst en vecka. Dock sa läkaren att nervbanor i huvudet kan bli aningens irriterade under en period men detta var väl främst runt bihålor och mun.

Jag har bokat tid hos min husläkare som jag inte tror kommer att komma med några vidare kloka råd. Har väl inget större förtroende för honom. Hoppas på en remiss till en hudläkare men vet i fasen om dessa har så mycket bättre koll men något måste jag göra.

Det har varit skönt att få skriva av sig lite, helgen som har varit har jag verkligen inte mått bra.