Reply

Som ni kanske ser här på bilderna är det en ofantlig skillnad. Eskaleringen är total from sommaren 08 tom nu i januari 09. För att ni ska få en liten inblick hur min håravfallssituation sett ut fram till nu kommer här nedan en liten berättelse från glädje till sorg.

Dojjenr1 såg dagens ljus för första gången på Sös den 14 juni 1986 klockan 00.02. Alla var glada och exalterade över min ankomst som man ska vara med barnafödslar. Nu fanns dock ett litet problem jag var kal. Jag hade inget hår på huvudet alls knappt, nästan helflint var jag. Givetvis var det inget jag reflekterade över då. Håret började så sakteliga växa ut igen efter ett tag som på en vanlig indvid, fram till jag kom in i tonåren. Min pappa berättade för mig att en vänninna till min mamma hade sagt följande när jag kom ut från magen:

– “Nemen han har ju inget hår, är det inte dags att skaffa top´e till killen?”.

Om jag hade fötts levande ur min mammas mage idag vid 22½ års ålder hade han blivit mat för asätarna så mycket kan jag säga

Håravfallet var inget jag grubblade över egentligen förns jag blev 16-17 år då kompisar i mitt fotbollslag började påpeka för mig att jag håller på bli tunnhårig. Tjejer, skolfoton, fotbollen, ja det mesta blev lidande. Valde att sluta med fotbollen och islolera mig för att jag kännde att jag inte dög som jag var;(. Så sorgligt men så sant.

– “David, le nu framför kameran sa pappa på släkträffen”!

– Aldrig, aldrig, aldrig! sa jag. Alla var tydligen blinda och inte sett att jag åldrats likt en progeribarn på 80 år!. Skrämmande, fast å anra sidan förstår jag dem, dem vile väl inte åstadkomma mig ytterligare psykiskt lidande med nån impulsiv kommentar som följd.

Hur som helst kommentarer har jag fått höra, och kommer säkert så få höra också genom hela mitt liv. Problemet är att jag inte riktigt kunnat motstå dem kommentarerna och blivit den blyga, rädda, osäkra Dojjenr1 som en följd. Att få höra ” det är bara att acceptera och gå vidare när man är i den åldern är ungefär som att få en rak höger rätt i ansiktet. Det är ungefär så det har kännts för mig dem här åren fram till nu. Har aldrig riktigt kännt att man passar in någonstans, det har varit en fruktansvärt känsla som inte går att beskriva i ord, det måste upplevas!.

Nu är jag 22½ och har fattat att håravfallet är något av det drygaste i utseendeväg du kan råka ut för som kille,med all respekt för er kvinnor som tappar håret. Är säkert ännu tuffare, men betydligt ovanligare.

Mitt i alla denna grymhet har acceptansen börjat träda fram. Har kört på rakat enda sedan jag blev tunnhårig och folk i min omgivning säger det passar mig, tur det!. Så har försökt att intala mig att jag minsann också är en levande individ, jag är fan inte sjuk!, jag har inget ben amputerat iaf. Dessa banor har jag tänkt mer och mer i nu, när jag börjat gå hos psykolog. Att det faktiskt finns dem som har det så mycket värre än mig ute i världen. Jag är frisk annars och tränar regelbundet, så jag får kompensera håravfallet med det helt enkelt. Så jag försöker nu med psykologhjälp att ta mig ur det här så fort jag kan så kan kan börja fundera på det som faktiskt är viktigt här i livet. Vänner, familj och karriär.

Såhär ser mitt program ut from juni 08: Finasterid och minoxidil varje dag plus vitamintilskott.

Dec 08 – Januari – 09: Knaprar jag enbart finasterid eftersom jag misstänker att hela min högra vik ätits upp av minoxidilet. Av ren rädsla slutade jag omedelbart med det, och där är jag idag. Finns det något mer som kan hjälpa kära forumsvänner så är jag evigt tacksam för svar!. Hårgugun med stort W vart är du:D?