Reply

Nu när man svävat omkring i en bubbla nått år så har jag för första gången pratat med mitt eget inre på en nivå då jag fått tillbaka den självkännedom och självrespekt jag än gång hade om mig själv. Det känns så befriande att jag inte vet vilka ord jag ska ta till. Att jag tappar mitt hår betyder inte mycket i sammanhanget längre.

Jag känner inte längre denna ångestfyllda känsla inom mig varje gång jag tar mig en titt i spegeln. Jag känner mig attraktiv ändå. Jag är också glad att jag tappat fokus på det yttre här i världen och ser till mycket mer än så. Man har låtits ryckas med för mycket och det är ens eget fel. Särskilt stolt är jag över mitt egna tänkande då inte många i min ålder nått den mognad jag nått. Fast som man säger. Man förändras av livshändelser. Och att börja tappa sitt år vid väldigt tidig ålder har tvingat en att förändra sitt synsätt på sig själv och omgivningen. Man tvingas tänka om.

Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag om några år ser tillbaka på min ungdom och kände att håravfallet styrde min framtid och livskvaliteé i negativ riktning. Det finns inte en chans att det kommer hända. Att låta håret styra mitt liv, det är nu när man tänker på det, extremt svagt och löjligt. Jag blir bara förbannad att man för bara några mån sen hade det exakt så.