Reply

“Så visst gör det skillnad ju tidigare man kan “vakna upp” ur den vidriga samhällsbubbla som vi ska födas, jobba och dö i utan en tanke på något annat än den senaste pryljäveln. Kort sagt dessa meningslösa och utséendefixerade personer tycker jag är ett slöseri med liv.

“Bara döda fiskar flyter med strömmen” – Slinger”

Jag förstår vad du menar med det där. Men det där är ett barn fött ur bitterhet.

Visst har man rätt o va lite bitter om man håller på att bli flintis. man är arg!!! klart som fan! Man föraktar o fördummar, men man måste också ifrågasätta sina egna tankar för inte göra sig själv en björntjänst.

Jag instämmer med mycket som skrivs i den här tråden. Jag är 35 år, jag har levt ett “ungt” liv, och gör det fortf. Dvs jag gör allt jag gjorde när jag var 18, fast kanske i mindre utsträckning.. duh. Jag kan säga att det blir inte bättre med åren, om jag nu tittar mig själv i spegeln. Ur nått sorts sammhållsnorms-perspektiv så borde jag va gift o ha barn, hus o vita staket. Vara trygg, ha ett bra jobb. Där är inte jag. Det har jag valt, och tänker vara “ung” så länge jag kan. Kärnfamilj är inget som lockar ..än. Bara i drömmarna, då allt är en sliskigt perfekt bild av mig och en het modell insvept i motionblurr totalt tagen ur kontext.

Om vi nu återgår till håret, så är det lika viktigt för mig som 35, att kunna vara den bästa jag kan i alla lägen. jag har en förtunnad hjässa, ingen måne.. ganska kraftiga vikar, men överlag är det en förtunning. Vore det inte för mitt hårbottensmink så skulle jag inte lämna lägenheten utan mössa eller keps. Jag hatar dagsljus för det för ett vant öga kan avslöja mig (Innbillar jag mig iaf ). Jag tar inte ofta den risken, utan bär då antagligen keps. Om vi pratar sommartid så är bada o väta håret uteslutet. Mitt hår, och problemen det medför finns med mig alltid. Och står tyvärr som grund för vissa beslut i sociala sammanhang.

Jag har pratat lite med en kompis, han är inte tunnhårig. Han gillar D. lama, som menar att du får acceptera o försöka vara lycklig, för vem förlorar mest på att du går o mår dåligt.. jo du! Han och killen som duschar med badbyxor (lama) har förståss rätt, men alla är vi olika. Jag har en bekant som är 60 år, han hatar sitt hår. Han har back in the days gjort ngn sorts håroperation, nu för tiden färgar han det och döljer med kepa så gott han kan. 60 år gott folk!

Jag känner mig själv, så länge det finns åtgärder jag inte provat, som ex hårtransplantation. Så kommer jag inte ge mig förrns jag har testat allt. Det sker inte nu, inte snart.. men det kommer ske! Vägen fram dit är ju därmed utstakad ur psykologisk synpunkt.

Den värsta känslan man (läs jag) kan få är att ngn annan talar om för en att man börjar bli tunnhårig. Det hände mig för 3 år sedan, och sedan den dagen var jag fast besluten att aldrig få höra de orden igen. Det har inte hänt sen dess, men risken att bli “avslöjad” skrämmer vettet ur mig. Och därmed gör problemet intrång i min livskvalite.

Jag brottas med mig själv varje dag när det kommer till den frågan. Vad skulle göra mig lyckligast? Svaret är eg. löjligt enkelt. Givetvis att raka av skiten gå ut o omfamna solen, spola ner finas i toan, o måla en tavla av Dermmatch.

Gör jag det?

..Nej!

Och Där fick jag ont om tid, jag kan blarra nonsens i timmar.. ibland behöver man blarra lite, de flesta känner nog igen sig.

Lycka till med ert hårtappande, eller .. ja ni fattar.