Reply

jovisst är historien bra allt tråkig. Har fått en del perspektiv på allt de senaste veckorna. Ärret har sakta men säkert börjat växa över vilket lätt till att den psykologiska pressen är mindre. Är grymt hård mot mig själv, fattar inte att jag kunde vara så dum. På nått sätt tappade den där 19-20 åringen allt omdöme, helt bisarrt. Varningsklockorna fanns ju i horder….

Men nu står man här och på nått sätt ska det nog gå att lösa. Har idag inga jätteekonomiska resurser, men det borde gå att lösa.

Är idag ganska inställd på en reversal. Mitt “donor material” är helt enkelt för dåligt. Inte katastrof men jag skulle nog inte kunna göra många hårtransplanationer efter någotslags repairwork. Vid 40 skulle man antagligen se nuts ut. Dessutom skulle jag inte klara av känslan av att leva på “klockan”, dvs hur lång tid mitt naturliga hår kan tänkas hålla. Ett jäkla fixande med regain foam och så vidare.

Hade jag idag stått inför valet att göra min första HT hade jag aldrig i mitt liv gett mig in på det här området, även om jag haft bra donor material. Är ju inte idag glad över att tappa håret, men inte så plågad som när jag var 20. Dessutom tycker jag att många HT inte ger ett bra resultat. Är faktiskt bra påläst idag (pluggat hårt senaste månaden) och jag kan väl tycka att få kandidater passar för en HT. Mycket måste stämma om man säger så. Hårtyp och genetik, framförallt framtida så kallad “donor thining”.

Hårersättning är inte min grej. Men vem vet, “desperate times calles for desperate measures”…

Just nu är jag mest plågad över hur jag ska få ut alla dessa jäkla pinochiohår. Laser och elektrolys hade jag nog helst valt, om det var garanterat att funka!! Tyvärr rapporterar ju en del att deras skalp blivit ordentligt skadad när de gjort sådant. Situationen är så speciell att man måste hitta någon som har direkt praktisk erfarenhet av det här. Undrar om det finns i Sverige…

Annars finns det bara FUE kvar. Är skeptiskt, men visst, kanske det enda realistiska. Har lite av en plan:

1. Om mitt ärr bedöms för svåroperarat för att göras om stoppar jag nog in hårsäckar hos ilter. Samtidigt ber jag honom att slita ut ett graft på en välavvägd plats på skalpen.

2. Studerar noga hur bra “punschouten” läker ihop.

3. Ser det bra kör jag på FUE hos en duktig kirurg. Ilter hade ingen erfarenhet av repair work, därför kanske jag endå satsar på dr bisanga eller dr. Ferudini.

Som tur är ser jag helt sansad ut just nu. När väl ärret helt växt över ser jag ut som vilken tunnhårig person som helst. Problem kommer uppstå om kanske 2-3 år (men vem vet kanske först om 20) när allt mitt naturliga hår har dött framme på hjässan. Då skulle jag ju rent teoretiskt kunna fortsätta att plocka wacko graftsen med pincett (har tur, min hud klarar av det mycket bra…). Det enda tråkiga då är den så kallade “shade effekten” som uppstår när håret precis börjar växa upp ur huden, innan det går att plocka. Nä, jag vill nog hinna göra något innan en sådan situation uppstår. Lite också för att kunna förlåta mig själv; Jag gjorde något jävligt pantat när jag var 20 men jag har endå lagt ner 100 papp på att försöka fixa det!

Pågrund av just den dåliga tätheten av grafts tror jag nog en reversal ska funka ganska bra. Har lite pitting men relativt lite. Om jag bara kan få ut skit graftsen utan att göra situationen värre kommer jag nog bli ganska nöjd, överlycklig rent ut sagt.