Reply

Jag känner mig riktigt dålig till lags. Sover 15 timmar om dygnet. Känner extrem apati och orkeslöshet. Det enda jag har ork för är att raka mitt huvud, det tar 75% av min energi om dagarna. Resten går åt till att äta. Även då ser det förjävligt ut eftersom jag har mörkt hår vilket aldrig får bort hårskuggan/hårlinjerna som utmärker hästskoformen. Oavsett hur jag gör är den så förbannat tydlig.

Tänker ständigt: “nu är det 5 timmar kvar innan jag måste raka mig igen. Alltså jag kan inte leva med det här. Det går inte. Jag skäms för mkt. Det ser inte bra ut. Jag kan inte vara med folk i min ålder!!!, det går inte. Nyligen träffade jag min farbror som är äver 60, som nästan har allt hår kvar. Jag kunde inte prata med honom av den anledningen. jag klarade det inte, att se honom i ögonen.

Ska det behöva vara så att jag inte kan vara mig själv pga det här. Att jag inte kan prata med en tjej, eller umgås med fd kompisar pga av det här?, för att jag inte känner mig välkommen i gemenskapen längre. Att jag inte passar in. Och dagarna bara går. Åren går. Nyss fyllde jag 21 och fick världens panikattack. Jag har ju fan inte åtstadkommit något sen håravfallet slog till vid 18. Det vände upp och ner på hela världen för mig. Allt jag tog för givet innan är inte så givet längre. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta här idag och behöva ha det så här.

Jag vet inte hur jag ska ta mig förbi detta hinder. Det är ett så tydligt hinder för mig, något som alla ser. Det känns som jag blivit berövad på mitt utseende, på det som jag hade förut. Förut kunde jag få tio-poängare till tjejer (fysiskt och personlighetsmässigt), men nu klarar jag inte ens av mulliga Lina 234 kg från Gävle. jag kan inte acceptera att jag ska behöva anpassa mig för något sämre än vad jag kunde få tidigare just för att tappat så mkt av min utsida som gör att oddsen försämras märkbart. Då lever jag hellre ensam för resten av mitt liv.

Har haft mkt skola på senare tid, och det har gått riktigt bra för mig, men det har inte gjort mig bättre på något sätt. Allt jag vill är att inte skämmas för den jag är idag. Att jag inte ska behöva känna obehag när jag pratar med människor. För det hade jag aldrig kunnat föreställa mig innan att jag skulle behöva känna någon gång i mitt liv.

Jag har försökt och försökt acceptera min situation, men sjunker alltid tillbaka till mörkrets helvete för eller senare. Sen håller det på sådär, upp och ner i all oändlighet. Det tar på mitt psyke. Om ni bara visste hur mkt. Denna mentala berg-och-dal-banefärden är ett rent helvete. För jag känner verkligen att en del av mig är borta.

Samtidigt har jag förstått att min MPB-mönster gör så att jag kommer ha en stor donour-area för en transplantation för att fylla ut hjässan på ett kanske, respektabelt sätt, men vad skulle de kosta?. säkerligen 300 000, och de pengarna går bara att få in om jag lever på gatan i några år medan jag jobbar heltid och lägger undan precis varenda krona. Och det är helt omöjligt.

Så för mig känns det som att vad jag än gör så känns det hopplöst i vilket fall. Därav känslan att jag inte vill leva längre då min ungdom snart är helt borta, och jag har redan problem med att svälja att flera år gått förlorade pga detta. Fortsätter det så här så dör jag troligtvis i alzheimer vid 25 års ålder.