Reply

Jag har varit hos psykolog, dock ej kognitiv. Fast det var inte pga av hårsituationen. det här var 4-5 år sen.

Jo, jag är medveten om att mitt i allt detta så har jag de där högst väsentliga frågorna att ta till mig, som jag aldrig riktigt lagt tid på, pga håret. Så snart känns det som att mitt hår inte är mitt största problem. För jag känner verkligen livet passera i revy snart. Min tidsångest har aldrig varit så här extrem.

Jo, precis. Det jobbiga är att man är så medveten om att trots stöd och vägledning (psykolog bla) så måste man ta steget ut själv. Det är det som gör mig livrädd. Att ta klivet ut ur bekvämlighetszonen, som man fastnat i – big time. Jag har tagit stora steg de senaste månaderna (med studier bla) men inte socialt. Och det är det som skulle få mig att må som bäst om jag lyckades bemästra den obehagskänslan. Att slippa känna obehag/ångest när jag är med folk.

Jag skulle definitivt vara en kandidat för kognitiv eller KBT-terapi. Det skulle nog vilken psykolog som helst säga. Även privatperson såklart. Men samtidigt vet jag redan vad jag måste göra och det är jag själv som måste göra det – ingen annan. Men kanske så kan lite professionell vägledning hjälpa en på traven. Bara de inte är en man på 45 år med fullt hårsvall. Då klarar jag det inte kan jag säga på en gång. Det blir för mkt för mig. Inte heller en kvinna (dem kan inte sätta sig in i detta). Så en Moby-typ runt 35 år går bra. Jaja, garva ni. Jag bjuder på den.