-
Quote:sparrow wrote: Jag lider med dig Superfrankie! Jag har gått igenom samma helvete själv, och vet hur det är. Mitt liv brakade samman totalt. Det enda jag kan säga är att det blir bättre med åren. Men det är en mycket klen tröst. Jag har inga bra råd förutom att jag tror att du är inne på helt rätt bana när du funderar över att söka psykolog/terapeut. Jag försökte med det själv, att prata om det, men jag träffade ingen som förstod eller som hade kompetensen att hantera det. Men det borde finnas de som är inriktade på området, eller i alla fall har kunskapen/kompetensen att hjälpa en människa att på ett så bra sätt som möjligt lära sig att hantera/lindra sin situation.
Det borde finnas specialutbildade psykologer inom det här och andra närliggande områden, där människor drabbas av kriser relaterade till utseendet.
Hårtansplantation, som trygghet för framtiden, tror jag också kan vara bra. Om du bara kan lägga upp en långsiktig plan. Vad som är överlägset med den metoden är ju att resultatet är bestående. Men det krävs ett bra planerande, inte minst om man genomgår en transplantation som ung.
Det bästa är ändå att försöka jobba på att hantera det mentalt.
Har du testat någon typ av concealer, så att du dels kan färga ljusare hårstrån lite mörkare och även göra huden aningen mörkare? Då kanske det inte syns lika väl om det är skarpa skillnader mellan tunnare och tätare partier?
Jag tror inte många psykologer, som du påpekar, har kompetensen eller ens är vana vid ett sånt här problem. Fast de kanske kör med samma metoder som med andra utseenderelaterade problem. Säkerligen. Jag vet dock att det inte kommer ge något för mig att sitta predika om det inför någon i flera veckor. Det kommer inte påverka hur jag ser på mig själv och det här. Jag kommer alltid ha obehagskänslor så länge jag är i den här åldern och ser hur jag skulle se ut med mitt hår. Där är skillnaden så ofrånkomligt tydlig. Jag lever ett liv och har en ungdom. Jag kan inte acceptera att jag ska se ut såhär hela tiden, när jag var så nöjd innan. Jag vill inte vara den folk ser ner på. För det gör andra när man är i stort sett helt kal och 21 år.
Det jag menar med hårskugga är att trots att jag rakar mig 0 mm så ser man förtfarande linjerna mellan hår och skalp. Så hur jag än gör så är jag inte nöjd. Jag har för mörkt hår för att kunna gå runt i skallig rakat. Hade varit en helt annnan sak om jag hade varit ljushårig eller färgad. Varför ser alla färgade bra ut i rakat? Jo, för att kontrasterna mellan skalp och hår är nästan helt oigenkännbar, Så är man tunnhårig och måste raka sig så är det en dödssynd att ha det som jag. Ljus hy + mörkt hår då kontrasterna mellan dem är hopplöst tydliga. Det är en sak att vara Kevin Garnett, Michael Jordan Nicolas Anelka, LL Cool J med det här problemet och en sak att vara jag.
Mina tre val:
1. HT – Jag kommer kunna fylla ut i stort sett allt, men priset? Vågar inte ens chansa. Med tanke på att en liten futtig HT vid vikarna kostar närmare 50 000 så förstår till och med jag att jag måste vinna på lotto för att ha råd.
2. Hårbortagning med laser – för att slippa rakningen varje dag, som tär nått enormt på mig. Detta alternativet lär jag dock ångra för resten av mitt liv.
3. Acceptera situationen helt och hållet (med eller utan hjälp). Det här skulle jag må bäst av, men när jag väl har en ståndpunkt så släpper jag sällan tag om den. Att acceptera att jag har daglig rakning (som tar 75% av min energi om dagarna) på menyn och att jag får finna mig i att jag är ANNORLUNDA jämfört med 95-99% av alla andra, kan jag inte göra. Det kommer förstöra mitt liv. Det vet jag.
Kuriosa:
Hur fan orkar Daniel Majstorovic spela i landslaget när han måste raka sig två ggr/dagen för att behålla den där slimmade raklooken? Nån som har hans nr?