-
Quote:strike wrote: Hur gammal va du när du åt psykofarmaka? På senare år har man kommit fram till att viss psykofarmaka kan ha en förvärrande effekt på en depression när den ges till minderåriga. Jag skulle stark rekomendera dig att prata med en psykiater om detta. Att få rätt medicinering som fullvuxen kommer förmodligen ha större effekt.
Superfrankie, du är verkligen en smart kille. Om det t.o.m känns som att du vill ta livet av dig, alltså om det känns så dåligt att det inte är värt att leva längre, är det då inte värt att åtminstone pröva en behandling innan man ger upp? Jag menar, tänk om du om något år känner “hur fan kunde jag må så dåligt över det”. Jag säger inte att det med säkerhet kommer bli så men tänk om. Du och jag vet att när man väl befinner sig under ytan tror man med säkerhet att INGENTING hjälper eller har någon effekt på en, hoppet har för länge sen runnit ur en. Okej är medveten om att du kanke har hört andra säga följande innan för att hjälpa dig men jag skriver det för att jag känner så. Vi lever förmodligen bara en gång, en liten fjärt i en evighet, chansen att just vi lever är närmast obefintligt och när vi dör försvinner vi kanske för evigt. Man ska göra ALLT för att försöka leva sitt liv i harmoni med sig själv och försöka skita i vad alla tycker o tänker.
Och så detta som jag aldrig trodde jag skulle skriva för att det låter såå jävla tramsigt när man säger det men tänker man på det är det så är det den största sanningen: Du har fått den största gåvan man kan få, livet.
Sug på den du (är förövrigt inte religös
)Jag började äta vid 16 års ålder. Men det var inga starka grejer. Bara Litium. Rent natursalt. Den behandlar inte riktigt depression. Den hämmar mer att inte hamna i en psykos eller depression. På så sätt fungerar den bäst mot nedstämdhet (där man riskerar att hamna i en depression). Har man redan en depression så krävs starkare saker. Ex, Zoloft.
För övrigt är du inne på rätt spår. Jag har tänkt länge på det du säger här. Vi har en gåva – ett liv – som vi ska ta vara på. Att då slösa bort den tiden på, och styras för den delen också, av hur man tror andra uppfattar en är att kasta bort sitt värdefulla liv. Jag erkänner. Jag tänker för mkt på vad andra tror om mig. Det gör jag. Det är ett stort problem, men också ett vanligt förekommande problem hos merparten av oss. Kanske är det inte så att omgivningen uppfattar en som vi tror de gör. Jag blir förbannad på att jag aldrig tänkt den tanken förut.
btw, hur gammal är du nu och vad var det som gjorde att du kom ur denna situation och började tänka annorlunda? Att du började se ljuset i tunneln igen.