Reply

Jag tror dessvärre att det är så. I alla fall för mig. Det har i mitt fall blivit lättare att acceptera tunnhårighet, men inte att helt förlora håret (allt). Jag har så pass svårt att acceptera att det en dag kan hända, att jag inte vill möta den dagen. Aldrig.

Det blir så enormt viktigt att lära sig att acceptera att man inte kanske inte kommer att få behålla håret, och ju tidigare man kan acceptera det desto bättre. Att förlora lite i vikarna och få en högre hårlinje, och att redan där må väldigt dåligt. Hur blir det inte då om det förvärras? Det blir inte lättare att acceptera det, om man inte hittat ett bra sätt att hantera det, bara för att det passerar tid. När man är 30 år känner man sig inte mycket äldre än när man var 20 år. Och många som är över 50 år känner sig ungdomliga. Så jag tror inte att det blir lättare då. Det enda som jag kan tänka mig underlättar är om man börjar att förlora hårt sent i livet, och får en naturlig förflyttning av hårlinjen uppåt (som t ex Kristian Luuk och Samuel Fröler). Det skulle jag kunna leva med. Men att helt förlora håret, det kommer jag nog aldrig kunna identifiera mig med. Och jag tror dessvärre att jag kommer att känna så även när jag passerat 40, och kanske även när jag passerat 50. Jag tillhör de som drabbats enormt hårt av att förlora håret, och jag har svårt att se att jag nån gång kommer att känna att det inte längre är så farligt. Att acceptera tunnhårighet, det tror jag att jag kan lyckas med, men om jag förlorar allt så kommer jag med mitt psyke idag inte att klara det.