Reply

whyatt: i början hanterade jag det ganska bra – som jag tycker jag brukar hantera motgångar. Försökte tänka positivt, lade upp en plan, började kolla upp möjligheter och alternativ. När håret rasade tänkte jag “det är övergående, det går att vända och om allt skiter sig finns det alternativ för att dölja det – nemas problemas. Ingen panik. Hej baberiba.”

Jag verkar dock känslig för just det här med håret, och det har blivit allt svårare att inte bli gråtfärdig när man kollar i spegeln.

Men jag tror det blir bättre bara jag får komma till läkare. Ovissheten är värst. Känslan av att inte veta vilken väg jag ska gå och vad jag kan förvänta mig.

Hm. Nu blev det visst mycket text.

Min hårlinje har inte gått bakåt vad jag märkt. Den är där den alltid varit. Och jag har aldrig haft en “rak” hårlinje.

Jag har varit i kontakt med en laserstudio – blir väl dyrare än om jag köper nåt och har hemma, men om det inte funkar med en hemmalösning så skulle jag förmodligen kuta iväg till laserstudio sedan i tron att jag gjort fel, så jag kör nog så. Jag vet att det måste underhållas sedan men det köper jag. Det är samma med minoxidilen och jag har inte en tanke på att ge upp den.

Pengar är förstås en issue, men jag ser det som att jag betalar för min sinnesfrid. Vetskapen om att jag gjort det jag kunnat.

Fellow: tack, jag ska förbereda mig för samtalet med läkare så jag inte missar nåt prov för jag misstänker att de inte kommer ta mig på överdrivet allvar. Och jag ska försöka låta bli att räkna hårstrån.

tomcat: att få en komplimang för sitt utseende när man lägger upp så hemska bilder kan inte kännas annat än bra. Tack!