Reply

Jag tror att jag fick i mig nog näring under sista graviditeten och då rökte jag självklart inte. Har dock rökt en del efter förlossningen, men just nu snusar jag istället. (gjorde självklart inte det heller under graviditeten). Jag behöver snuset nu tyvärr..

Angående stressen så har den varit bättre då jag inte jobbat, men stressen i sig, att tappa håret, har mer eller mindre tagit upp alla mina tankar sen detta uppdagades. Så den inre stressen är total, vilket jag tyvärr vet kan vara till min nackdel. Men jag försöker så gott det går stävja den genom att göra andra saker som får mig att må bra. Ska börja jobba snart igen och det tror jag är bra då tankarna kan skingras lite. Får jag annat att fokusera på så är det nog bra! Den extrema stressen jag hade under graviditeten var hemsk eftersom jag hela tiden kände “måtte jag hinna innan bebin föds..” Den stressen finns inte nu.

Den hormonoella obalansen beror antagligen på barnafödande och amning, och om inget händer med håret på ett tag (och då antagligen homonerna med) ska jag kontakta läkaren igen om några månader. Läkaren tyckte att jag ska ha is i magen och vänta. Att det kan ta tid…

Jag ska testa lita vitaminer och naturläkemedel men där jag bor finns ingen laser vilket är lika bra då jag inte vill bli mer deprimerad av “guld och gröna skogar” som dessa ställen utlovar utan garanti på resultat. Vlill inte låta mig utnyttjas av situationen. Jag har ganska stor stolthet. Vad jag förstår är minoxidil till för just ärfligt håravfall och det hjälper inte om detta ej är det. Dessutom kan man väl då tappa mer hår av det? OM det skulle visa sig, med tiden, att jag har just ärftligt håravfall så får jag ta ställning igen.

Frågan nu är om jag pallar att lugna ner mig och låta tiden ha sin gång? Och ge kroppen en chans… Som jag sa innan så är den stora kampen just nu; att vinna tillbaka min självkänsla och glädje – med eller utan hår.

Kanske blir alla dessa metoder och mediciner bara ytterligare ett ångestladdat moment?