Reply

Emma: jag tror att det är från att du slutade amma som du måste räkna. Så, som sagt, än så länge har det inte gått så lång tid. Men jag vet…fasiken, mitt håravfall har inte varat i mer än tre månader nu. Men det har rasat sjukt mycket och det har varit tre mardrömslika månader.

Så visst – det är ingenting som säger att det här är permanent för min del. Jag HAR varit stressad…onekligen. Och orsaken till min stress har jag ännu inte kunnat ta itu med – men det vill jag inte diskutera här på forumet.

Jag använder recrea 5% – dvs för män. Jag upplever att det kickade igång håret bättre och jag har verkligen fått mer hår just framme i hårfästet. Det är väl ett par centimeter långt nu. Men bakom hårfästet blir det bara värre och värre. Har inte vågat prova foam eftersom jag läst att vissa tappat massor som sedan inte kommit tillbaka. Eh, no thanx.

Idag har jag haft en så sjukt dålig dag. Imorse rasade det 70-talet hårstrån när jag borstade håret. På eftermiddagen var jag till frisören (åååååååångest).

Hon tittade på mitt hår och konstaterade att jag tappat väldigt mycket längst fram. När hon borstade igenom det föll det klumpar av hår på golvet och hon såg nästan äcklad ut när hon skakade av långa hårstrån från fingrarna hela tiden. Den hemska frisörslampan lyste rakt igenom eländet och jag började nästan gråta där och då. Inte blev det bättre av att hon tittade medlidande på mig. Fan också!

När jag kom hem hade jag nästan panikångest. Gick runt i lägenheten och försökte dra ner luft i lungorna men det var svårt att andas. Men det var då själva f-n att det ska vara så svårt att behålla lugnet!

He! Om ditt hår är värre än mitt låter jag vara osagt… jag ska lägga ut nya bilder på flinten, men jag måste lugna ner mig och samla lite styrka först.

Jag känner mig så löjlig.

Jag önskar att jag också såg halvflinta kvinnor så jag inte kände mig så ensam.

Men jag tokstirrar på håret hos varje person jag möter och tänker “det måste finnas nån j-vel där ute som är lika tunnhårig som jag!”

Det finns det. Men ingen jag sett hittills är under 50.

Jag tror du har rätt att det vore klokt att avvakta och koncentrera sig på läkarbesök, motion och sömn och bra mat osv. Jag är förvisso något av en renlevnadsmänniska annars, så det finns inte sååå himla mycket att ändra på.

Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att lasern kanske kan hjälpa mig. Kan den förkorta detta helvete så är jag f-nimej beredd att ta lån för ändamålet.

Det är en chansning, och jag vet att det är massa oseriösa människor där ute som drar nytta av sådana som jag och vår växande desperation. Det suger kraftfullt, pardon my french.

Kliniken jag kontaktat har tydligen skjutit fram sitt öppnande-datum, så de drar inte igång förrän den 15 september. Ett års behandling kostar 15 000 kr. Det är det billigaste jag sett hittills. Den andra kliniken jag besökt (som förvisso gav ett jättebra intryck) ville ha 25 000 kr. 10 000 kr i skillnad är ruskigt mycket… 15 000 kan jag nog trolla fram själv, men resterande 10 000 hade jag tänkt låna… Om jag kan slippa låna skulle det vara värt mycket.

Men iallafall, laser blir det… på ett eller annat sätt. Helst skulle jag börjat igår, men nu avvaktar jag till mitten av september och försöker att inte bryta ihop innan dess.

Jag tror det är ärftligt håravfall, men har inte fått det bekräftat.

Min mamma och mina mostrar blev alla tunnhåriga i början av 20-årsåldern – tror jag. Min mamma lever inte längre, men när jag frågade pappa sa han att hon alltid varit tunnhårig. Och då pratar vi alltså att skalpen lyste igenom. Mamma och jag började med recrea samtidigt (när jag var i början av 20-årsåldern). Det fungerade på mig, men inte på henne. Tyckte så synd om henne då… men det hade väl gått för långt redan. Fast mor min fick fajtas med mycket just med håret. Tre omgångar cancer och cellgiftsbehandlingar – tuffa puckar.

Nä, nu skriver jag för mycket, men det är som sagt så skönt att skriva av sig nånstans så inte omgivningen lynchar mig för mitt eviga “hur ser det ut?” “ligger det rätt?” “lyser det igenom?”…

Ja du emma, var ska detta sluta? På nåt sätt ordnar det sig säkert – antingen kommer håret tillbaka eller så lär man sig leva med situationen. Det dyker upp många käftsmällar i livet som man måste handskas med på ett eller annat sätt. Vi klarar nog den här också!