Reply

Jenli- Fy vilken hemsk dag du hade igår. Jag förstår din beskrivning av panikångest – att nästan inte kunna andas. Så kände jag varje dag i månader just när jag märkt att håret var borta. Dessutom kunde jag inte hålla mig från att titta på eländet i spegeln från alla vinklar och till slut kunde jag knappt gå förbi en spegel utan att må illa. Nu har jag dock vant mig mer vid situationen, och även om jag inte alls är bekväm i den, så har jag inte samma ångest. Men det skulle jag säkert få om jag också satt mig i en frisörstol där frisören tittar medlidsamt på mig.

Du har säkert gjort rätt tolkning av ditt håravfall – att det är ärftligt – med tanke på att din mamma hade likadant samt att det började för 9 år sedan och sakta förvärras. Jag förstår att det är en stor sorg att nästan veta att det är så. Samtidigt kan det kanske bli en lättnad när du väl accepterat det?

Som Myggan97 sa så ska du kanske inte ta alltför mkt hopp till laser, men jag förstår att du vill prova. Samtidigt så kan besvikelsen om det inte funkar bli dubbel om du lagt ut mkt pengar, tid, vånda, hopp och energi på lasern och det inte ger den effekt du vill.

Jag försöker resonera som du sa; att detta kanske helt enkelt är ett problem i livet som vi måste hantera? Och tackla? Och acceptera? När alla vägar är uttömda så finns det 2 alternativ.

1) Må fruktansvärt dåligt resten av livet över något man inte kan påverka. Låta det gå ut över alla andra saker i livet vilket gör att man missar det viktiga. Man ligger på dödsbädden och tänker att “allt har varit förjävligt för jag tappade mitt hår..”

eller..

2) Acceptera det man inte kan förändra. Hantera håravfallet på de sätt man kan (peruk, lösshår, raka av det, låta det vara som det är etc..) och gå med huvudet högt och älska sig själv ändå! Och stå för det, “Fine! jag har tappat håret. Vad gör det?” Skita i omgivningens blickar och bara vara cool.. Ha mindre fokus på sitt yttre och tänka mer på sitt inre och vad som gör en glad i livet. Och LEVA! Utan denna ständiga ångest och kamp mot något man ej kan styra. Då ligger man nog på dödsbädden i framtiden och närmast skrattar åt hur eländig man var när man brydde sig så fruktansvärt mycket över något så “banalt” som håret.

Jag tror dock att vägen kan vara lite lång innan man accepterar och går vidare i livet, men någon gång måste man det om inget händer. Ibland tänker ajg att det nästan skulle vara lättare om jag blev helt kal på en gång istället för att pendla mellan hopp och förtvivlan. Man vill VETA…

När det gällen alla de tunnhåriga kvinnor jag ser, så kan jag tala om att 2 av de jag såg igår var under 30! Och en tjej såg jag som var helt kal vid benan (ca 3-4 cm) och hon var nog bara 23. Henns såg jag tidigare så det finns nog fler än vi tror. Och glöm inte alla unga som drabbas av Alopeci. Många kanske går runt i snygga peruker och vi går där och dregglar över det fantastiska hårsvallet som ALLA verkar ha.

Angående att den medicin du tar ej påverkar håret bakom hårfästet kan ju bero på att hårrötterna helt enkelt inte orkar mer nu? I ärfligt håravfall blir väl rötterna mindre och mindre och skickar därför ut tunnare, ljusare och kortare hår för att sedan inte kunna producera något alls? Kanske (men mkt skeptisk är jag dock) kan lasern hjälpa rötterna lite. Men överväg det noga.

Det ÄR skönt att få klaga av sig! Tro mig att de runt mig är less på mig vid det här laget! Men jag tror inte de som ej drabbats kan förstå vilken vånda det ger. Här är man anonym och det är väl helt ok att få klaga då?! Jättebra att hitta andra i samma situation.

Som du sa så kommer nog livet bjuda på många käftsmällar. Men man väljer själv vad som ska vara en käftsmäll, och vad som eventuellt kan vara en erfarenhet. Kanske lär man sig något av allt, och kanske blir man starkare?

Hur har denna dag varit? Och tar detta upp närmast alla dina tankar? Så är det för mig, men jag kämpar hela tiden mot att kunna gilla läget.