Reply

Idag har jag faktiskt haft en bra dag. Har inte tänkt på håret nämnvärt. Okej, nån enstaka kik i spegeln och lite kortvarigt finskt vemod, men inte mer.

När jag kom hem från jobbet åkte axlarna ner och jag andades ut och det kändes SÅ SKÖNT att ha gått igenom en dag utan ångest. Belönade mig själv med ett par bitar mörk choklad framför TV:n och bara myste för mig själv. Kände verkligen det du skrev förut emma, om att livet är så mycket mer.

Kom även att tänka på min mamma som opererade bort ena bröstet pga cancer. När jag var i tidiga tonåren pratade vi om det och jag sa att det var så hemskt att hon varit tvungen att ta bort ett bröst. “Det är faktiskt inte så farligt” sa hon då och jag var alldeles förskräckt. “Det är det väl visst. Det är ju jättehemskt. Jag skulle aldrig klara av det.”

“Det skulle du visst” sa hon då. “Att ta bort ett bröst var inte så farligt. Tack vare det fick jag ju leva.”

Jag kom att tänka på det idag.

Nu beror mitt håravfall förhoppningsvis inte på nån livshotande sjukdom, men det är ändå värt att påminna sig själv om att livet – som du redan skrivit – är så mycket mer. Mer än bröst. Mer än hår på huvudet. Shit, vilket veritabelt under av filosofi jag är idag då. Flera famnar djup.

Sen är jag inne på min andra dag sedan “Den Stora Hårtappardagen” och det lossnar knappt ett strå från mitt huvud trots borstning och dylikt. Det är så underbart! Kanske, kanske det stabiliserar sig nu? Kanske, kanske det kommer tillbaka sen?

Ååååå jag hoppas så att det vänder snart.

Förstår att det känns tufft att gå tillbaka till jobbet när man blivit smått folkskygg. Jag har ju lyckligtvis ett eget kontor, och där har jag tillbringat tre månader nu i mörker framför en datorskärm. He! Sitter där och lurar i min grotta.

Man kan ju byta stil och börja ha en massa schalar runt huvudet. Överväger det kraftfullt, men det blir ett radikalt stilbyte för mig.

Jag ska ringa familjeläkaren imorgon och om de inte ger mig en tid nu så ska jag f-nimej förvandlas till Hulken. Och jag tycker du ska göra som du skriver och begära alla tänkbara prover – det är INTE att vara jobbig. Om du kan utesluta orsaker så kan du iallafall släppa dem och få lite mindre som roterar runt i den torktumlare skallen börjar kännas som.

Kurator överväger jag också. Det du skriver om att det mest var du som hjälpte dig själv – det är väl så det funkar? Det är ju mycket bättre än om de skulle sitta och servera en sanningar för då skulle jag nog inte kunna ta till mig det. Särskilt inte om kuratorn har en tjock och fin kalufs.

Som sagt. Sparka och skrik (och bit om du måste) tills de ger dig alla tester och kan utesluta alla orsaker. Då får vi väl helt enkelt konstatera att det troligen ÄR hormonellt och troligen BEROR PÅ graviditet och amning. Och då är vi ju så gott som 100% säkra på att DET KOMMER TILLBAKA! Det är bara en tidsfråga.

Nu ska jag ta lite mer choklad tror jag.

Hoppas du haft en lika ångestfri dag som jag!