Reply

emma: privatläkaren låter jättebra! Som om de tog det på allvar iallafall. Hur hittade du den du gick till? Typ gula sidorna eller? : )

Jag har ingen aning om vart man vänder sig.

Läkaren jag träffade utgick som sagt helt från att det var stressrelaterat. Han kollade inte närmare på mitt hår eller hårbotten och tyckte inte det var nödvändigt med prover då håravfall hos kvinnor nästan alltid berodde på hormonförändringar i samband med graviditet (vilket i mitt fall kan uteslutas) eller stress (som var överlägset vanligast).

Alltså fokuserade han på stressen och började rota runt i allt jag tycker är/har varit jobbigt, vilket liksom fick mig ur balans.

Han frågade inte om min släkt i fråga om tunnhårighet, däremot när det gällde precis allt annat -sjukdomar, min mammas bortgång, hur min pappa hanterat det osv osv. Det var sex år sedan för 17, men när han drog upp allt på en gång så gick luften ur mig. Jag vet inte. Jag kan inte förklara vad som hände.

Tappade sugen av någon anledning.

Jag är fortfarande övertygad om att mitt håravfall är en kombination av orsaker. Att det är ärftligt i grunden tvivlar jag inte på. Men det stora håravfallet som sedan en tid tillbaka verkar ha lugnat ner sig – berodde nog på något annat. Men angående det håret som tokrasat så är jag faktiskt mer och mer hoppfull för varje dag. Igår såg jag några enstaka små strån på några fläckar som varit så gott som kala tidigare.

Men jag har ju redan konstaterat att många strån på hjässan är betydligt tunnare än på resten av huvudet, och det tror jag definitivt kan tillskrivas arvet från min mamma. Just där vill jag ändå tro att laser kanske kan förbättra. Jag kanske inte kan få fler strån – men de jag har kanske kan bli tjockare med lasern?

Hade den stora glädjen att rensa avloppet i duschen häromdagen. Har inte gjort det på några månader och det var lite av en aha-upplevelse. Behöver inte undra längre vart mitt hår har tagit vägen, heh. Man hade nog kunnat göra en hyfsad peruk av allt det där. Usch så äckligt.

Känner mig fortfarande tom. Likgiltig. Avvaktande.

Har som sagt lite hopp sedan jag sett en del små hårstrån kika fram.

Men just nu vet jag inte om jag vill gå till en läkare igen. I så fall ska de ta prover, kolla i min hårbotten, komma med konkreta idéer och förslag. Inte börja rota i de senaste årens svårigheter så att jag blir knäckt. Jag kan inte föreställa mig att händelser för sex, tre och/eller två år sedan kan leda til håravfall nu!

Skönt att de tog nya prover – och att de kollar på dina värden utifrån just DIG.

Antingen kommer de fram till något, eller så gör de inte det och då kan du iallafall konstatera att det är en dryg naturens nyck som du får leva med och inte något du kan lösa genom att agera på ett visst sätt.

För det är ju de misstankarna man vill undanröja – att man inte går omkring och lider av något som egentligen är lätt att åtgärda om man bara hittar orsaken.

Jag ska också överväga privatläkare.

Det verkar vara rätt väg att gå.