Reply

Känns skönt att veta att jag inte är ensam, även om det inte är någon rolig sak att ha gemensamt egentligen. Alla borde ju få ha kvar sitt hår på huvudet.

För mig har det som sagt gått långsamt med håravfallet. Det har gradvis blivit uttunnat på huvudets sidor och runt hårfästet och uppe på huvudet framtill. Det har även blivit kortare framtill, d.v.s. det verkar ta längre tid att bli långt framtill jämfört med på sidorna och bak. Jag har mörkbrunt hår och möjligtvis har några strån i hårfästet blivit ljusare någon nyans.

Till och från har det varit ett helvete rent ut sagt. Har mått fruktansvärt dåligt över att se mitt tidigare tjocka hår bli tunnare och tunnare. Jag kunde ha det så långt som ner till midjan utan problem och fick ofta komplimanger över det. Och det enda jag behövde göra var att tvätta det med schampo och balsam, inga stylingprodukter behövdes. Numera krävs det leave-in-balsam, fön-kräms/spray-produkter och en volumaster för att det ska se hyffsat bra ut. Tar en massa tid såklart och ofta kan jag känna hur orättvist det är…. Jag tittar alltid på andra tjejers hår ute på stan o.s.v. och tänker att de antagligen kan kliva rakt upp ur sängen på morgonen utan att ens behöva borsta det för att det ska se fint ut…För ett år sedan tog jag det stora steget att gå till en mycket trendig och dyr frisör och klippte håret kort. Kort för mig iallafall, strax ovanför axlarna. Det gav ett rejält lyft för håret och det har kännts bra, men jag kan fortfarande känna mig ledsen för att jag antagligen aldrig kommer kunna låta det växa ut igen….

Det här med att gå till frisören har varit mycket stressande för mig under åren. Jag undvek det så mycket jag bara kunde och klippte mig kanske en gång per år eller än mer sällan, allt för att jag inte ville att någon skulle säga hur tunnt det var….Jag ville bara blunda för det! Det kanske ordnade sig så länge jag ignorerade problemet, tänkte jag nog…Mina farhågor besannades tyvärr när jag var kanske 23-24 år och det är ännu en orsak till min ovilja mot att sätta mig i frisörstolen. Kan närmast beskriva det som känslan man hade som liten när man måste gå till tandläkaren. (numera går jag hellre till tandläkaren) Den idioten till frisör som förstörde så mkt började jag klippa mig hos när jag var 16-17 år. Då var allt frid och fröjd och hon berömde mitt fina hår och frågade vad jag gjorde med det för att få det så fint! “Ingenting alls” svarade jag, för så var det ju. Sedan gick åren och hon började säga att det blivit slitet och “konstigt” tunnt runt hårfästet. Hon sa att det antagligen berodde på att jag klippte det för sällan (!). Villket skämt!!! Blir förbannad när jag tänker på det. Jag trodde ju på henne i början, ung och dum som jag var. Hon blev nästan arg varje gång jag kom in och klippte mig, för att jag inte lyssnade på henne och skötte om mitt hår! Hon sa rent ut att det var mitt eget fel att jag tappade håret. Trots detta gick jag kvar hos henne till jag var kanske 23-24.

Jag använde rogaine i ca 1 år när jag var 21-22 år. Jag vet inte om det fungerade, för då var håravfallet inte särskilt långt gånget. Det enda jag möjligtvis kände var att stråna i hårfästet satt “fast” hårdare på något vis. svårt att förklara. Jag fortsatte inte med behandlingen främst för att det kändes som att det inte gav något, men jag vet ju inte helt säkert. Även i det här fallet så kändes det bättre att stoppa huvudet i sanden.

Jag har nu kommit fram till att jag nog vill ge Rogaine ett försök till, och under en längre period. Kanske t.o.m. ska prova den starkare varianten som egentligen är för män. Men vill höra mig för lite angående biverkningarna. Laser känns också som ett alternativ, men dyrt är det ju förstås. Även här måste jag kolla upp priser och vilken apparat som är värd pengarna mest.

Hur har det gått för dig med ditt hår?