-
Quote:Munken wrote: Jag har håret rakat. 4mm eller så kanske. Men jag tycker jag är mycket snyggare i hår eller en mössa. Kan till och med tycka jag ser bra ut. Men med nuvarande hårstatus tycker jag att jag är ful. What to do?? Ja, många är ju fula och lever gott för det. Gäller väl att hitta dit. Det konstiga är att man tappar motivationen för så mycket. Är det fler än jag som, när man har en dag håret av någon anledning ser lite bättre, får ej jäkla lust att träna, äta bra, fixa karriären osv… helt enkelt får en sedan länge bortglömd livsenergi? Det är ju sjukt att det ska vara på det sättet. Allt sitter i huvudet. Om jag gjorde allt det där som jag får lust med när håret ser lite bättre ut skulle livet bli mycket bättre. Men ändå känns det meningslöst att försöka när jag ändå vet att håret ser fult ut.
Jag kan förstå dig, superfrankie, även om jag drabbats mildare av hårångest (eller uttrycker mig mildare).
Jag har en teori kring oss som hakar upp oss oproportioneligt på håravfall. Jag tror vi är predisponerade att reagera mycket hårt på bakslag. En gång för några år sedan trodde jag att jag inte hade fått MVG på ett prov i gymnasiet. Jag gick hem och grät. Hur sjukt är det..? Hur viktigt är det att ha MVG i allt? (jag fick mvg på provet visade det sig… alltså bara misstanken att jag inte fick mvg gjorde att jag “bröt ihop”) Jag tar kritik hårdare än andra tror jag. När jag gjort något fel ältar jag detta väldigt mycket längre än medelsvensson. Är detta som något som andra “håravfallsältare” känner igen er i?
Motivationen finns där inne i massor men den blockeras. Jag har verkligen förstått hur viktigt det är för mig att känna mig attraktiv när jag tränar. Att träna järnet, äta rätt osv och ändå känna sig ful efteråt gör att motivationen försvinner. Och de gångerna man är inne i en “bra period” är aldrig bestående då man förr eller senare tas ner på jorden igen. Så det handlar mer för mig om att lura sig själv att man känner sig snygg än att faktiskt tycka det. Det spelar ingen roll hur ripped jag är, ansiktet/huvudet är det viktigaste. Det är den avgörande sociala kontaktytan mot omvärlden.
Jag håller inte med om att vi är predisponerade för att reagera hårt på bakslag. Vem tar inte en negativ utseendeförändring hårt? Speciellt i det samhälle vi lever i idag. Manligt håravfall eller vad du nu kan vara. De som skonas ifrån att uppleva dessa har inte en aning om hur det är. Sen tror jag också mycket har att göra med hur snygg/ful man känner sig innan håravfallet. Jag tror de som inte är nöjda med sina ansiktsdrag klarar håravfall lättare än de som ex. har mörkt hår och ser ut som “alla tjejers drömprins”. Att då ha dessa önskvärda egenskaper och då tappa håret kan vara förödande. Då man kände att “jag hade allt”. Jag undrar om min poäng kommer fram ens
.Det ska sägas att ett problem som håravfall kan genomsyra hela individens intiativförmåga och lust till allt. Inkluderat hur man tar motgångar. Det kan uppfattas utanför att man är svag, när det i själva verket bara handlar om ett enda stort problem man lider av som påverkar styrkan i allt man företar sig.
Det här är mänsklig reaktion, som är förknippat med bla håravfall. Ska alla forumsnissar som hänger på hairlosstalk.com, lookgood.se förknippas med svaghet för att de inte kan gå opåverkade av hårförlusten? Det är mer omänskligt än något att gå opåverkad av utseendeförändringen. Det kan ingen kräva. Inte ens oraklet uppe i skyn.
Intressant dock att skallighet alltid ska associeras med svaghet. Vare sig det är i tv-serier eller ute på gatan. Men samtidigt, det är naturligt då en skallig måste skina som en sol ständigt för att komma upp i samma kapacitet som en hårsvallare som precis vaknat och har den “morgonlooken”. Tunnhårighet = föråldring = trötthet = omgivningen har en tendens att uppleva dig som svag eller skör, just för att du tappar ditt hår. Ligger väl i evolutionen..svaga gener dvs. Medan är mörkt brunhårig kille anses ha starka och friska gener.