Reply

Hej Granit!

Jag känner till stor del igen mig själv i din berättelse. 1ag började tappa hår som 15-åring och trodde att en HT skulle göra att alla problem i världen försvann. Innan det hade jag varit konstant mer eller mindre deprimerad i 5 år. Min första HT var inget mästerverk, hårstrån i 90-graders vinkel, knappt några ettor och ett fult ärr. Kände mig som en kung efteråt och fick ett självförtroendeboost. Fortsatte dock att tappa hår i långsam takt och gjorde min andra HT sommaren 2008. Jag är inte missnöjd men inte heller överdrivet nöjd. Jag hade inte förväntat mig 90-graders vinkel och tvåor och treor i fronten år 2008.

Jag mår dock inte dåligt längre pga mitt hår och det beror inte på att jag har gjort två HT utan för att jag har accepterat att jag är flint och att allt jag gör köper mig bara tid. När jag accepterade min flintskallighet så insåg jag även att andra inte alls brydde sig lika mycket som jag. Min sambo tyckte exempelvis att min andra HT var bortkastade pengar. Även mina polare skiter i det. Jag tror att den enda vägen ur negativa känslor är att acceptera att man håller på att bli flint, för det finns egentligen inget i dag som kan ge en håret tillbaka, bara köpa en tid. Att acceptera detta är dock en lång process, jag är 31 i dag så för mig tog det 15 år.

Allt sitter i huvet och då menar jag inte antal hårstrån på huvudet, utan på vår inställning. Jag mådde så pass dåligt i 20-årsåldern att jag hade självmordstankar. I dag leker livet trots att jag är flint (teknisk sätt i alla fall, jag har ju lite grafts som döljer det värsta), inte snyggare än tidigare (6 av 10) och fortfarande kort (1,73 m)

Detta är inte menat som ett pep talk, jag ville bara berätta att det finns en väg ut.

Mvh

Peter