Reply

Tänk dig att du är i 70-talets New York. Det är kallt ute, det är natt, inte en person på gatorna. Förutom några få taxibilar som du ser på distans. Du vandrar längs first avenue, du har gått länge, du fryser. Du har inga taxi pengar, mobiltelefonen är 20 år bort, det är långt hem. Men just när allt verkar se mörkt ut, så kommer du på att det finns en genväg, genom en gränd. Du börjar vandra mot den, 50 meter innan den så stannar du upp!

– Nej!!!!! tänker du.

Det står en man där, han ser farlig ut med sin tuppkam, kanske en punkare?

. Ska du ta genvägen måste du gå förbi honom, du står kvar i 5 minuter och överväger, men tillslut samlar du mod.

Med långsamma steg vandrar du emot honom, du känner dig lite orolig inför vad du har framför dig. Ska jag bli rånad? Knivstucken? Eller kan jag ta mig säkert förbi mannen med den otäcka frisyren..

Tankarna går, och plötsligt står du där framför honom precis vid grändens början.

Men vad gör mannen???????????

Han hälsar på dig! , Du hälsar tillbaka. Han säger att han just har avslutat sitt nattskift som tidningsutdelare, och är påväg hem. Du ser hans post-uniform och känner dig genast lättad, faran är över.

Ni fortsätter prata och kommer fram till att ni båda ska åt samma håll. Ni följs åt.

När du lärt känna honom lite bättre, så berättar du att du blev väldigt nervös när du såg honom i gränden.

Han frågar dig, varför då?

-Jo din frisyr

-MIN FRISYR?? Vad är det med den?

-Ja du har ju typ en tuppkam, det skrämde mig. Jag har bara sett vandaler och ligister med såna.

-Men lilla pojke! Det här är ingen tuppkam, jag har kommit upp till åren och då blir frisyren såhär. Hårlinjens sidor drar sig uppåt, och jag har bara en förbannad toffs kvar uppe på huvudet.

– Jaha okej. Hoppas man inte blir gammal då.