Reply

Du är välkommen hit och jag hoppas forumet kan hjälpa dig igenom den svåra situationen du upplever att du befinner dig i. Eftersom du beskriver dig själv som en tänkande person, fundera över följande: Ute i samhället vimlar det av tunnhåriga personer. En del av dessa är i din ålder och accepterar sitt håravfall fullt ut, de låter livet tralla vidare och fokuserar på annat i livet. Jag säger inte att detta är enkelt, optimalt eller ens önskvärt, men fundera bara över hur denna grupp lyckas genomdriva sin acceptans och gå vidare.

Kan det vara så att din pappas “skräck” att visa upp sig utan hår har på något sätt förstärkt din egna rädsla för håravfall?

Du kan berätta för din pappa, om han inte redan vet det, att det idag finns mycket tunna hårersättningar som ger bättre komfort, fästes med starkt lim och har ett mycket mer realistiskt utseende än traditionella tupéer.

En sak är viktig att poängtera, bara för att hårsäckarna producerar allt tunnare och mindre pigmenterat hår, så innebär inte det att håret inte skulle vara “friskt”, det rör sig inte om någon sjukdom där håret betraktas som antingen friskt eller sjukt. Det är fullt normalt, om än önskvärt!

Du tror idag (och det är väldigt lätt att förstå för många av oss här inne som är/har varit i liknande situation som dig) att du definieras av ditt hår. Att du på något sätt inte kan fungera normalt bara för att du inte har samma kalufs nu som då. Att ditt självförtroende på något sätt skulle sitta i utseendet.

Det finns hur snygga, välklädda killar/män som helst med världens kalufser, men personligheten..ja den är i linje med fågelholkarnas. Det är liksom “inte skottat hela vägen fram”. Din charm ligger således i mycket mycket mer än bara frisyren, jag är beredd att gå så långt så jag säger att äkta självförtroende har mycket lite med utseendet att göra, istället handlar det om vilka interna tankegångar en person har. Men visst, vill man attrahera en ytlig tjej, vars radar inte snappar upp speciellt mycket, då är det yta och återigen yta som gäller – men har man gjort det några gånger så blir man snart ganska mätt på det.

Din livssituation (inte kunna träna, tjejen osv) påverkar dig mer än du tror. Du låter helt klart deprimerad och jag hoppas verkligen du tar tag i det här och söker typ samtalsterapi eller liknande, för en ung man i din ålder, som antagligen för övrigt inte har några större problem (om vi bortser från armbågarna) med att gå, springa, hoppa, äta, dansa, prata, höra, analysera eller inte är hotad av krig, svält eller kyla, ska inte behöva må så här dåligt.

Med risk för att låta som en Indolent livscoach från arbetsförmedlingen: Du kan definitivt komma tillbaka till det läget då ditt liv var på topp, men det kräver att du gör en mental resa (terapi, egenstudier m.m.) och definitivt kommer igång med någon form av fysisk träning!

Det förstår jag, du måste hitta någon form av alternativ träning som din kropp klarar av att utföra precis just nu. Ju mer du sitter hemma och tillåter dig bli pacificerad, desto större risk att du blir mer deppig.

När det gäller din skada i armbågarna, har du låtit en riktig expert titta på dig?

I övrigt kan jag relatera till mycket av det du skriver, bl.a. den målsökande hårblicken. Samtidigt kan jag idag på riktigt känna en glad känsla inom mig när jag ser “vacker” hårlinjen eller dylikt. Nästan som en betraktare av konst

Beträffande att bromsa håravfall så finns det ju en rad produkter på marknaden. I ditt fall, efter att ha sett dina bilder, så är det ingen hemlighet att det genetiska håravfallet har börjat. Du måste nu tänka över om du vill sätta in allt som finns för att bromsa, utan några 100% garantier och med risk för bieffekter, eller inte. Jag tror faktiskt inte enbart minoxidil räcker i ditt fall, om du vill uppnå en bromsning värd namnet. Samtidigt förstår jag om du inte vill ta finasterid. Om du kan tänka dig kort kort hår så verkar ju skalp-tatuering ge ett gott resultat. Du kan också be en drös hårkliniker utvärdera hur mycket donorhår du har i nacken för ev. framtida ingrepp.

Hur går tankarna?