Reply

Jag har torskat alla mina jämnåriga vänner pga det här. Om det är någonstans jag känner mig obekväm så är det just här. En hemmafest för 20-24 åringar en fredagkväll finns alltså inte i min värld tex. Jag gillar inte blickar som säger “vem drog hit farfar?”, så jag skippar det helt och hållet.

Numera svarar jag också alltid att jag är 5 år äldre på frågan hur gammal jag är, av den enkla anledningen att jag inte längre orkar med en ifrågsättande debatt om att jag omöjligt kan vara 22.

Försöka och försöka. Man har ju inget annat val till slut. För det är ju svårt att låta det växa ut och se ut som en professor istället. Jag har på 2,5 år sedan hårbomben small till haft det oerhört jobbigt. Mer än vad ord kan beskriva. Visserligen har min acceptansnivå gradvis ökat med tiden, men klumpen i magen har aldrig gått över. Det tog ungefär 2 år innan min panikångest försvann då jag exponerar mitt nuvarande jag utan keps/mössa för allmänheten. Däremot har jag ännu inte lyckats nå full frid inom mig. Jag har insett att jag aldrig kommer vara fullt bekväm och helt ohämmad i många situationer (i synnerhet hos jämnåriga individer), men jag vill inte se tillbaka på min ungdom i framtiden och bara se dystra perioder. Det paradoxala är ju bara att det är svårt att känna att ungdomstiden fortfarande existerar, med tanke på ens utseendeförändring.

Av det jag märkt hos många i min egna ålder är att de som mår absolut bäst är de som får mkt positiv feedback (spec, från det motsatta könet) från omgivningen. Detta är OFTAST relaterat till personens utseende (förvånande?) Det här skapar,helt naturligt, en god cirkel som gör att person i fråga tar för sig mer och mer i olika sammanhang (främs sociala) med en stark självbild som följd. Detta stärkts hela tiden eftersom den positiva feedbacken är kontinuerlig/oavbruten. Nu kanske de flesta kan gissa att de omvända sker hos dem med negativ feedback.

Det enda sättet jag kan få positiv feedback på idag är genom att visa min inre kvaliteter. Jag får alltså inget “gratis” i form av en flört på stan etc. Detta kräver oftast mkt jobb då jag av erfarenhet insett att jag inte alltid får chansen att visa mitt inre då många dömmer mig på förhand efter hur jag ser ut idag. Tänker återigen på jämnåriga här. Att de flesta umgås efter hur de ser ut är inget nytt. Fast kanske får jag en sken bild av den generella verkligheten, eftersom jag bara relaterar till hur det är där jag bor – i sthlm/hollywood.

Innan allt det här kunde jag se upp till alla möjliga sk. “hollywood-stjärnor”. Idag tittar jag inte ens åt det hållet och istället så heter idolerna numera Moby, Wayne Rooney, Arjen, Robben och Weisley Sneijder. Jag har alltid dessa i baktankarna vart jag än befinner mig – ett kvitto på att det går ändå att leva.

Jag skulle kunna skriva i veckor till, men detta får räcka så länge.