Reply

Jag tänkte jag skulle skriva lite om mina egna erfarenheter beträffande håravfall och dess konsekvenser på psyket mm. Mitt egna håravfall tog fart när jag var 21 år efter att jag under ett par år färgat håret hemma med starka hårfärgningsmedel. Efter varje färgning kände jag mig lite konstig, lite illamående och lite ont i huvudet, så troligtvis tålde jag inte färgen. Min egen hypotes är att jag utöver detta har anlag för manligt håravfall och att själva färgningen påskyndade denna process. Men eftersom jag innan detta haft så tjockt hår att det nästan var jobbigt trodde jag i min ungdomliga enfald att mitt hår tålde “vad som helst”. En dag upptäckte jag dock att mitt hår såg mycket glesade och tunnare ut än förut. Jag hade aldrig förut sett min egen hårbotten, vilket jag nu gjorde. Paniken kom som ett brev på posten och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Eftersom jag förut hade haft så tjockt hår kände jag dessutom att hårförändringen var något “pinsamt” som jag absolut ville “gömma” tills jag hade hittat en lösning på det. Efter några dagars panik gick jag och köpte minoxidil på Apoteket och nu började jag verkligen tappa MYCKET hår, vilket gjorde att paniken tilltog ytterligare. Tillslut kunde jag inte ens sova på nätterna. Värst var nästan att jag inte vågade säga något till någon. Jag minns till och med att jag ibland gick upp på natten och försökte kräkas av ångest. Varje morgon stod jag och kammade och plattade till håret så mycket jag bara kunde för att håravfallet inte skulle synas, och eftersom jag hade så mycket hår från början gick detta hyfsat.

Den sommar då mitt hår började falla föll även mitt självförtroende något fruktansvärt. Trots att jag mådde så otroligt dåligt intalade jag hela tiden mig själv att det hela bara var en tillfällig mardröm som snart skulle gå över. Samma år började jag en högskoleutbildning även om det var precis att jag klarade av fokusera på något annat än mitt håravfall. Jag höll det ifrån mig genom att hela tiden intala mig att det skulle bli bättre “om tre månader”, ” om sex månader”, “ett år” osv. Efter ett tag stabiliserades håravfallet även om reslutatet var långt ifrån vad jag hade förväntat mig.

Under de gångna åren har jag svävat mellan hopp och förtvivlan alltmedan jag testat olika behandlingar såsom laser och finasterid etc. Mitt hårbehandlingsprogram blev bara mer och mer omfattande och tillslut var jag tvungen att låna pengar av mina föräldrar för att klara att betala alla behandlingar. Under åren som gått har håravfallet tagit mer och mer av min energi och när jag tog min högskoleexamen var jag helt utmattad. Med åren har detta blivit ett problem som bara vuxit sig större och större i mitt liv och eftersom folk inte vet om att jag har problemet känns det nästan ännu värre. Med Toppik kan jag dölja de tunna partierna i mitt hår, men jag är så trött på att göra det. Jag är trött på att inte våga duscha på gymmet efter träningen, trött på inte kunna slappna av när man dejtar och kommer nära varann, trött på att alltid ha keps eller paraply till hands när det regnar eller känna mig obekväm i starkt solsken. Jag fattar egentligen inte grejen med det hela. Det känns som att jag missat så mycket på grund av all energi som jag lagt på håret. Håret på sidorna och bak på huvudet är jättetjockt men ovanpå huvudet är det diffust uttunnat, vilket tydligen gör att jag inte lämpar mig för en hårtransplantation. Jag är egentligen en glad kille med hur mycket energi som helst men detta har tagit knäcken på mig.

Sista året har jag hela tiden varit på gränsen till en depression på grund av detta. Jag känner en otrolig stress, dels över att håret hela tiden faller mer och mer och att det blir svårare och svårare att dölja håravfallet och dels över att så mycket tid gått till och går till mitt problem. Håravfallet har blivit ett så stort problem i mitt liv att jag har svårt att se något annat eller det som betyder egentligen betyder något. Jag tycker jag är för ung för att ge upp håret, då jag trivs bra med hur jag ser ut nu men mår dåligt över att jag känner mig så “fejkad” när jag måste ha “hårsmink” i håret för att se bra ut. Jag har annars fått ganska mycket komplimanger för mitt utseende och trivs med hur jag ser ut. Lycka för mig just nu skulle vara att bara kunna rufsa till håret och ändå se bra ut, precis som när man var yngre. Jag har blivit helt fixerad vid håret och har otroligt svårt att acceptera min situation efter allt arbete och alla pengar jag har lagt ner på att lösa mitt hårproblem (dock utan större resultat).

De sista veckorna (under semestern) har jag dock börjat inse att mitt hår troligtvis aldrig kommer att bli bra igen och jag står inför ett val. Att snagga mig – vilket jag inte alls passar särskilt bra i eller att köra på och dölja med Toppik till det helt enkelt inte går längre. Toppik kan vara bra men det känns också lite som att jag målar in mig i ett hörn på nåt sätt. Det känns inte riktigt som att jag förstår att jag är tunnhårig för jag får nästan en chock varje gång jag ser den begynnande flinten i spegeln. I mina mörkaste stunder känns det nästan som en mardröm som jag väntar på att bli väckt ur. Jag har inga problem med att andra kan vara tunnhåriga och helt ärligt kan jag tycka att vissa faktiskt kan passa i det. Men vad gäller mig själv har jag otroligt svårt att se mig själv som den tunnhåriga killen med snaggat hår. Jag hör ju någonstans att mitt resonemang nästan låter lite löjligt och att jag fokuserar på helt fel saker i livet just nu, men jag är helt enkelt livrädd för att tappa håret. Annars är jag en ganska stabil och lugn kille men detta är det svåraste jag gått igenom. Det blir liksom en personlighetskrock…som att jag blir tvingad att se ut på ett visst sätt som jag inte är van vid eller alls vill.

Dock vet jag ju att jag gjort allt jag kan åt min situation och att jag på något sätt måste komma ut på andra sidan och såsmåningom lära mig att leva med tunnt hår eller snaggad skalle. Jepp, detta var ett ganska långt inlägg men kanske någon kan känns igen sig och komma med nåt råd eller lite stöd?!

// M