Reply

Jag började tappa mitt hår (vikarna) när jag var 18-19 år. På den tiden (1975-76) hade “alla” -och så även jag -mittbena och hår långt ner över axlarna -hårdrockare/hippies allihop.

Jag var oerhört deprimerad, vågade tex inte gå i motvind eftersom alla då skulle se hur tunnhårig jag var -och hatade min far och hans far som gett mig dessa förhatliga gener. Mådde skitdåligt tills jag var 30.

Idag är jag gubbe (med liten måne och spridda hårstrån) och har två egna söner -21 och 22 år som båda har ganska långt gånget håravfall. Dom kommer förmodligen att se ut som jag om tio år.

Äldsta killen är macho, tränar mycket gym och är mån om sitt utseende och han lider lite av tanken på den dag han vaknar och är flintis men det är inget som påverkar hans dagliga liv egentligen.

Den yngre killen skiter totalt i vilket. Han tränar också och sköter om sig men har förlikat sig med generna.

Vi har pratat jättemycket om håravfall och om betydelsen av hår eller icke.

Jag har även tipsat om de hjälpmedel som jag läst om på bla detta forum.

Äldsta sonen tycker att det verkar jobbigt med behandlingarna och “giter ” inte.

Yngste sonen vill absolut inte testa något. Han är nöjd som det är.

Resultatet är att båda (och även jag) har 3-10mm snagg vilket vi alla är överrens om ser absolut bäst ut, man tänker liksom inte på de tunna områdena då på samma sätt som när man har långt hår.

Vad jag ville säga med detta inlägg är att -precis som andra påpekat -snagga dig!!! Då kommer du inte att bry dig lika mycket eller må så dåligt som du gör nu eftersom håravfallet knappast kommer att synas och du behöver inte tänka på på hur håret ligger eller hur det blåser mm hela tiden. Det blir faktiskt lite som att en sten faller från bröstet på dig.

Jag lovar.

Våga!!