Reply

Jepp, jepp…sitter här och känner jag att behöver skriva av mig lite. Som min tråd gör gällande har jag haft det väldigt jobbigt med den psykiska delen av mitt håravfall den sista tiden. Som många andra var jag den som tänkte att “det där händer inte mig” eller “jaja, om det händer det finns det väl effektiv medicin som botar”. Men nu har jag ju fattat att jag inte hade rätt på någon dessa punkter.

Det är så fruktansvärt svårt och hårt att tänka att jag troligtvis aldrig kommer att ha min gamla kalufs igen. Den stod åt alla håll och jag var ofta irriterad på den…men den var ju jag.

Har ju som sagt en tid hos Ilter på måndag…men jag börjar nu seriöst undra om hårtransplantation verkligen är min grej. Får se vad de säger men eftersom mitt hår är så diffust urglesat känns det inte helt rätt. Det är så svårt att vara objektiv vad gäller hur illa det egentligen är. Ibland tycker jag att det inte är så farligt….och ibland tycker jag mig inse att det är ganska illa. Mycket är ju dock relativt. Jämfört med mina tunnhårigaste kompisar har jag ganska mycket hår kvar men jämfört med hur mycket hår jag hade från början har jag nog bara drygt hälften kvar. Eller ja…på hjässan…i snitt kanske 130 strån/cm2…eller ca 100 där det är som värst….varav ganska många miniatyriserade strån. I nacken har jag dock ca 200 tjocka strån/cm2 och detta gör ju att det blir en ganska markant skillnad i täckning mellan olika områden på huvudet.

Även om nu ilter skulle tycka att jag var en kandidat för hårtransplantation är frågan hur nöjd jag egentligen kommer att bli med resultatet. Som någon annan skrev i ett annat inlägg kan ju en transplantation göra det hela bättre men aldrig som det en gång varit. Och att man måste vara beredd på det.

Har den sista tiden varit väldigt arg på att just jag skulle drabbas av det här innan jag ens fyllt 30. Jag vet ju dock att sådana diskussioner inte leder någonvart men när man mår dåligt kan man ju lätt bli lite barnslig. Och lynnig… Jag brukar annars vara en ganska snäll person som folk kommer till med sina problem…men på sista tiden har jag blivit så jäkla lynnig och småelak eftersom jag mått förjävligt själv. Det har liksom känts som en riktigt dålig mardröm som jag bara vill bli väckt ifrån.

Jag frågar mig ofta vad det är jag är rädd för vad gäller att tappa mitt hår, och svaret så enkelt som att jag är rädd för att inte känna mig bekväm med mig själv längre. Jag har haft en ganska brokig uppväxttid och var överviktig när jag var liten, gick själv ner i vikt i mitten av tonåren…och upplevde det som att folk såg på mig helt annorlunda efter det. Jag kände mig helt plötsligt som alla andra och fick för första gången höra att folk tyckte jag var snygg och hade snygg kropp etc. Sen fick jag väldigt mycket problem med svår acne som plågade mig otroligt mycket i många år. Jag vet inte hur många fester jag skippade när acnen var som värst men det var en ren plåga att gå ut och jag drog mig för att dejta eftersom jag skämdes så över allt var och flott i ansiket. Och lika mycket som jag nu vet om håravfall vet jag om acne så om någon vill ha tips på acnemediciner kan ni fråga mig om det också. När så äntligen acnen började ge med sig för något år sedan, satte håravfallet igång på riktigt och det har gjort mig så jäkla bitter. Jag menar…acnen visste jag ju att den skulle gå över förr eller senare och alla läkare sa bara att jag skulle ha tålamod, men när håret försvinner går det ju liksom inte över. Det fortsätter ju bara tills det som ska ryka har rykt. Jag har därför blivit så otroligt bitter över att jag aldrig ska få ta det lite lugnare vad beträffar vad jag ser i spegeln. Jag tycker om hur jag ser ut annars men inga inflammerade bölder i pannan och hår på huvudet, ska det vara så mycket begärt?! Tydligen. Visst, folk svälter och blir torterade… Kalla mig bortskämd…men det är vi ju alla här på denna sidan i så fall. Detta är ändå en stor och mycket svår sak för mig personligen

Det finns ju dock några alternativ just nu.

1. Acceptera håravfallet och inte göra något åt det alls.

+ Det kostar inte pengar. Mitt psyke skulle bli starkast av de starka om jag lyckades.

– Jag trivs inte med tunna partier i mitt hår och det kommer ju inte att gå och göra någon frisyr av det. 3mms hår trivs jag inte i och passar inte heller så speciellt bra i det. Har man ett “fint” håravfall, som jag faktiskt tycker att väldigt många har, tycker jag att detta inte borde vara något problem. Själv har jag knappt några vikar utan en stadig hårlinje men med gles hårväxt som ser lite sådär härligt avgnagd ut på i toppen

2. Göra en hårtransplantation.

+ Det kan bli ett okej resultat som kan vara några år. Kanske tills jag blir 35 om jag har tur och sen kanske jag inte bryr mig lika mycket längre, eller så gör jag HT till och köper mig ännu några år med hår.

– Det är dyrt och det kanske inte ens blir ett bra resultat. Det kan se onaturligt ut i framtiden när jag tappar mer hår. Det tar lång tid innan man ser det färdiga resultatet.

3. Hårersättning.

+ Man kan få se ut som man vill se ut igen. Man kan få tillbaks sin gamla snelugg i ett nafs.

– Dyrt, och att limma på något på huvudet känns sådär tycker jag. Jag tror jag skulle känna mig lite för fejkad och vara rädd att någon skulle vilja lugga mig på skoj eller så.

Hmm…får avvakta med beslut tills Ilter sagt sitt.