-
Det är svårt att glädjas över det man faktiskt har. Man tar lätt det förgivet. Jag har varit likadan. Jag var också deprimerad över det, då det blev tydligt för mig när jag var 19. Tyckte att livet sög, och att jag blivit bestraffad för något. Mina bröder hjälpte mig mycket, de är tio år äldre och har varit med om samma sak, till och med värre. Vi är halvbröder. Samma mor.
Sen bestämde jag mig för att göra det jag kunde för att bromsa upp det. Svarade rätt bra på den behandlingen, först bara finas. Då bromsade jag det. Sen la jag till minox, då har jag upplevt en aning återväxt.
Dock är mitt håravfall främst koncentrerat runt fronten, och har varit pågående länge utan även utan min vetskap. Liknande ditt. Vikar och front är glesare.
Det är fortfarande en känslig punkt för mig när någon påpekar det. Men det är bara andra som lider av håravfall som ser det tydligt. Vissa flickvänner har nog anat också, och fixerat sin blick på mitt hårfäste när vi legat i sängen och snackat. Haha, jävligt jobbigt.
Jag har klagat över jävligt mycket genom mina år. Innan jag tappade håret klagade jag över att vara blond och så vidare.
Är betydligt mycket mer mogen nu än när jag var 19. Jag förhåller mig till det genom att ;
Göra vad jag kan för att bromsa det, inte ha några dolda förväntningar.
Fokusera på annat. Träna, plugga, utveckla mig själv och lära mig saker.
Hoppas du tar dig igenom det här, du är inte ensam.