Reply

Fan har inte mått bra de senaste dagarna, har tänkt mycket på min stackars familj som troligtvis inte känner igen mig längre. Det är nog en medveten aktion från min sida, på något sätt vill jag att dom ska hata (ogilla) mig så mycket som möjligt ifall jag tar steget att avsluta “kapitlet”. Låter extremt men det är så jag har mått de senaste dagarna, paradoxalt nog tror jag inte att jag kan utsätta dem för det otänkbara. Kan dock inte sluta önska att någon knuffar mig framför tåget när jag står och väntar i tunnelbanan

Det sjuka är dock att tjejer verkar fortfarande att attraheras av mig, senast ikväll så var den en tjej som kom fram till mig och sa att hon kände igen mig från en bar (inte en 10a men helt ok) och var rätt sugen, men i ärlighetens namn så banga jag (!!!), pallade helt enkelt inte. Det är nog bara jag som har svårt att acceptera min situation. Önskar bara att jag kunde berätta för min familj hur mycket jag älskar dem och att jag inte skulle tveka en sekund att ge precis allt för dem, men sånt är rätt ovanligt att säga hos oss. jag är inte killen som bryter ihop och berättar allt för min familj eller vänner, utan snarare den som uppfattas som känslokall och “easygoing”, fy fan för denna väg som jag har valt. Mina vänner för övrig, kan jag inte påstå är de bästa eller mest förstående personer, utan det är mer “fjantigt att vara deprimerad”…

Aja, vill inte höra några “sök hjälp idiot”, utan konstruktiva saker skönt att skriva av sig måste jag säga…

P