Reply

Hej! Jag är nu 19 år och min snyfthistoria liknar många av era och jag ska därför bespara er detaljerna. I korthet: jag levde ungdomens glada dagar: festa, supa, festivaler, brudar. Allt detta rasar i takt med håret och depressionen knackar på dörren. Det som skiljer min historia är att jag tappat hår sedan jag var 15.

Allt började när jag var 14 och konstant började använda mössa. Vinter som sommar, morgon som kväll. Efter ett år av detta började jag få torr och risig hårbotten och på samma gång började också en ordentlig torva med hår samlas i silen när jag duschat. Ingen tog mej på allvar och sade att det var normalt så jag slutade tänka på det. Jag hade axellångt, otroligt tjockt hår och därför dröjde det tills jag var 17 eller 18 innan jag igen uppmärksammade problemet. Då sa frisören att det är fullt normalt att vikarna kryper lite längre upp vid denna ålderna, och att jag håll på att få mitt “mogna” hårfäste. Mitt hår hade vid detta laget blivit extremt torrt och “frisigt”, min hårbotten var i princip täckt av mjäll och skit och jag kunde inte dra handen genom håret utan att få med några hårstrån.

Nu, vid 19 års ålder, har jag på endast några månader blivit synbart tunnhårig och kan knappt fatta det. Jag har alltså tappat hår i 4 år utan problem och och nu blir jag skallig på några månader!

Nu till hur min tunnhårighet ser ut:

Vikarna slutade, som frisören förutspådde, att växa och har varit stabila i minst 6 månader. jag har inte alls något högt hårfäste.

Däremot tappar jag en jävla massa hår från hela hjässan. INTE bara där bak, utan också över hela huvudet. Det finns två fläckar som är värst, detta syns tydligt i en av bilderna. Jag föjler alltså inte alls den traditionella Norwood-skalan.

Vad tror ni om allt detta?

Hjälp mej!!!