Reply

Har inte varit inne här på ca 4 månader nu så här kommer en uppdatering på min situation:

Jag må ha överdrivit en smula när jag sa att ärren var värre än ett strip-ärr, men de stör mig iaf. Inga jättekolossala ärr, mer att jag tappat lite mörka hår på vissa ställen. Rakar mig numera medhårs i nacken sedan ett år tillbaka, tar även msm á 5-10 gram dag i förebyggande syfte ifall man skulle skära sig trots detta.

Har rykt upp mig en hel del på sista tiden, har gjort stora framsteg i relation till hur jag haft det senaste 3 åren. Jag har gått omkring med starka negativa tankeställningar ända sedan MPB-chocken nådde mig, något som inte visat sig stämma i verkliga livet i den utsträckningen jag trott. Det har varit en kamp och är delvis fortfarande, men nu mer för att rakningen måste göras dagligen vilket är rätt så fängslande. Förut var det mer att jag inte kunde visa mig ute utan keps. Jag hade det så i cirkus 2 år, det var hemskt.

Till min stora fasa så har jag även fått erfara att min tonårskärlek skaffat sig en kille med mörkt modellhår, trots att jag inte träffat personen i fråga på 5 år så var otillräcklighetskänslan total när jag fick reda på det. Det sved så inåt helvete.

Jag sörjde ett par dagar och ville bara försvinna men sen så hände något. Gråt förvandlades till ilska, ilska över att kände mig patetiskt i hur jag tillåtit mitt liv att bli. Från en social frontfigur till en eremit på heltid. Senaste året har jag använt tillfällig sex för att döva min ångest, jag har legat mot min vilja kan man säga, gått ner i nivå för att bara känna närheten. Mådde givetvis skit efteråt. Nu i våras har jag gjort revolt mot mina tankar. Jag bestämde mig för att börja bjuda på mig själv, och visa mitt rätta jag, det idealsjälv jag känner att jag fortfarande är. Började studera David Deangelo frenetiskt, bla kroppspråk, och använde teorikunskaperna i praktiken.

Jag kände mig tvungen att ta ett beslut och aldrig acceptera att håravfallet gör mig dödsdömd på förhand i alla sociala interaktioner. Jag upprepar för mig själv dagligen att inte bry mig om vad folk tkr om mig i det stora hela, och börja inse att hur jag än bär mig åt så kan jag inte behaga alla. Det har nu, med facit i hand gett resultat. Jag har lockat till mig en hel del snygga tjejer i skalan 8-10 / 10 bara genom mitt sätt att vara. Allt ifrån 22 åringar till milfs. Jag är helt säker på att min oberördhet och ignoranta attityd har gjort att de fattat tycke för mig. Sättet jag bär mig på har förändrats och det märker jag av i min kommunikation med andra, verbalt, röstlägemässigt, liksom kroppspråksmässigt. Ett inre lugn har infunnit sig på något sätt. Jag är inte trygg i alla situationer såklart men är på väg att bli.

Jag har approachat tjejer på stan här i sthlm trots jobbig magkänsla och rädsla över att bli avvisad, men med tiden så har den försvunnit. Bara faktumet att jag inte känt att jag brytt mig om de gillar mig eller inte har gett mig en hel del nr, som jag förut aldrig lyckades med. Igår gav även en snygg tjej mig galet mkt blickar när jag åkte med bussen, det slutade med att jag gick fram till henne, och frågade “varför går du inte fram och frågar om mitt nr på en gång istället?” Innan jag skulle av 1 min senare, så var hennes nr i min telefonbok.

Ska tilläggas att jag bättrat på fysiken ytterligare och detta i kombination med min attitydförändring har gjort att möjligheter har öppnats upp för mig.

Jag har även börjat kontakta gamla polare som inte sett mig på flera år. Jag har bestämt mig för att bidra och ta ansvar för mig själv på ett annat sätt nu än tidigare. Alla har olika förutsättningar i livet, därför är det alltid lika värdelöst att jämföra sig med andra. Något jag insett och som även gjort mig mindre bitter med tiden över att “alla andra” har det så bra.

Jag är trött på att leva i skuggan och vill ut i rampljuset. Hur förjävligt man än har det så är ens värsta fiende alltid en själv i slutändan, även om det kan vara lätt att förtränga det och istället anta en sk. offermentalitet.