-
Denna tråd kanske egentligen är i fel forum men jag skriver den här ändå. Hur som helst så försöker jag förbereda mig på det oundvikliga, alltså att det mesta av håret kommer att ramla av. Jag är 23 år och har fortfarande mycket hår och använder både minox och finas så jag har inte gett upp kampen.
Anledningen att jag skriver är att sedan jag börjat hänga på det här forumet så har jag blivit väldigt fixerad vid mitt och andras hår. Det första jag tänker på när jag träffar en ny person är deras hår, om det börjat bli tunnare och jag undrar om dom också kommer bli tunnhårig som jag.
Jag har egentligen ganska bra långt hår och nästan ingen har märkt att det blivit tunnare men det är det ända jag tänker på nuförtiden. Det känns inte sunt och det förstör min livskvalité. Jag betraktar mig själv som tunnhårig och blir förvånad om en tjej fattar intresse för mig för jag är inställd på att tunnhåriga har mindre chans hos kvinnor.
Jag vill få tillbaka psyket jag hade innan jag upptäckte mitt håravfall. Det som är så sjukt är att jag minns hur jag förut betraktade folk med tunt hår. Jag brydde mig fan nästa ingenting om deras hår. Jag tänkte knappt på det. Jag har till och med märkt att väldigt många i min bekantskapskrets har kommit kommit långt in NW-skalan utan att jag tidigare märkt det. En snubbe jag ibland snackar med på skolan som även är yngre än mig har NW4 och jag såg det inte ens för han har 2mm snagg. Jag hade knappt tänkt på att farsan och mina släktingar nästan är flintskalliga förut. Det har känts helt naturligt förr.
Folk som accepterat sitt håravfall hänger förmodligen inte här men om någon av er ändå gör det så kom gärna med lite råd om hur man ska tänka för att leva med det!